Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/6

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Från luffarslöjd till uppskattad konst

Luffarslöjden har gått från att anses vara skräp till att bli en egen konstform. Anna Lefvert blev biten för 15 år sedan, och nu kommer hennes bok i ämnet.

För Anna Lefvert började kärleken till luffarslöjd med en kvällskurs. Förmodligen arrangerades den som en konsekvens av en stor utställning om luffarslöjd, eller fil de fer som det heter på franska, i Paris i slutet på 1990-talet som gav ringar på vattnet över flera delar av världen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag anmälde mig, men jag blev biten ganska omedelbart. Inte minst för att det var betydligt lättare än jag trodde, berättar Anna Lefvert.

Bild: Anna Lefvert

Sin vana trogen som journalist ledde intresset vidare till biblioteket – hon ville veta mer. Anna läste på om historien och lärde sig om hantverket, men saknade en inspirationsbok. Därefter var steget inte långt att börja skriva en själv.

– Med just luffarslöjd är det alltid en hårfin gräns mellan det jättefina och det extremt fula, säger Anna med ett skratt.

– Det handlar såklart om tycke och smak. Men det behöver absolut inte vara spikrakt och perfekt för att vara vackert, en del av charmen med luffarslöjden sitter ju i att man ser att det är gjort helt för hand.

LÄS MER: Elisabeth Henriksson experimenterar med glas

Lång tradition

Luffarslöjdens historia är dåligt dokumenterad, av naturliga skäl eftersom det länge ansågs som skräp snarare än hantverk. Det Anna Lefvert har lyckats få fram är att luffarslöjden har sitt ursprung någonstans kring Slovakien. Och även om hantverket att skapa saker av metalltråd har en betydligt längre historia, exempelvis i form av vackra filigranarbeten i silver, så har slöjden med järntråd bara några hundra år på nacken. Det var i slutet på 1800-talet när industritillverkningen av järntråd kom igång och priserna sjönk, som luffarslöjden blomstrade.

Bild: Anna Lefvert

– Det var då de lite socialt utstötta, luffarna, insåg att trådhantverk var ett smidigt sätt att tjäna ihop lite pengar. Man kunde ju ha hela verkstaden på fickan, eftersom allt som behövdes var ett par tänger och en rulle metalltråd, berättar Anna Lefvert.

I början var det främst bruksföremål som tillverkades. Vispar, brödnaggar, korgar och karottunderlägg. Därefter började man göra leksaker – små cyklar, dockmöbler och liknande. I dag däremot är trådkonst minst lika mycket ett konsthantverk.

– Det finns helt fantastiska skulpturer av metalltråd om man söker runt på till exempel Instagram. I Frankrike och Italien har det blivit en konstform och att hantverket kommit tillbaka märks också på loppispriserna. De sista luffarna i Sverige fanns så sent som på 1980-talet och på 1990-talet kostade bruksföremålen av luffarslöjd kanske en femma styck. Nu har gamla luffarslöjdsföremål flyttat in i de fina antikbutikerna och priserna har mångdubblats, säger Anna Lefvert.

LÄS MER: Fingertoppskänslan är huvudsaken för borstbindarna på Iris Hantverk

Lek och testa

Själva stilen har också utvecklats. Från bruksföremål till fågelburar och dekorativa figuriner till 2D-skulpturer och moderna föremål i ny tappning.

– Numera är det ju väldigt få som gör saker i luffarslöjd för att de behöver något, vi har ju inte den typen av samhälle längre. I stället har luffarslöjden blivit avkoppling, säger Anna och visar upp ett par tunna "glasögon" som hon skapade under en tripp till Barcelona.

– Man kan i princip klara sig med bara en tång. Jag är ganska rastlös av mig, så jag har alltid med mig en tång, en tunn och en lite tjockare ståltråd när jag reser. Sedan kan man också använda sig av det man har, jag brukar använda en penna att snurra tråden kring för att få en spiral som jag sedan kan platta till för att göra dekorationer med.

LÄS MER: Enorma operatyg blir väskor och kuddar

Egna bruksföremål

Anna Lefverts råd till nybörjaren handlar främst om materialet. Vanlig "najtråd" som finns i alla bygghandlar är den enklaste att arbeta med och bra för nybörjaren. Dock rostar den lätt, så den lämpar sig inte för föremål som kommer i kontakt med mat till exempel.

– Till matföremål behöver man rostfri tråd, men den är betydligt mer besvärlig att jobba med. Man kan också hitta galvaniserad eller kopparbelagd tråd, om man ska göra dekorativa föremål men inte vill att de ska rosta. Men sedan kan man ju ställa ut sin skapelse och låta den rosta med flit, det kan bli väldigt effektfullt, säger Anna Lefvert.

Hon tipsar om att prova sig fram, både med olika trådar och föremål. Att alla kan klara av att skapa något i luffarslöjd är hon helt övertygad om.

– Jag är absolut ingen konstnär, men alla kan göra luffarslöjd på sin nivå!

LÄS MER: Malena Skote slöjdar med skräpet

Fem tips för nybörjaren

1. Najtråd, 1,5 millimeter tjock, är en bra nybörjartråd som är lätt att jobba med och som håller formen. Tänk bara på att den rostar.

2. En multifunktionstång som både kan kapa tråden och hålla den är det bästa verktyget. Sedan kan även en rundtång vara bra att ha.

3. Börja med något litet, som servettringar eller en bokstav, för att få in snitsen.

4. Leta inspiration på Instagram och Pinterest. Luffarslöjd heter fil de fer på franska, filo di ferro på italienska och wire art eller wire work på engelska.

5. För större föremål som korgar, burar och liknande behöver man också en stadigare metalltråd, en hårddragen tråd, till stommen. De köps i längder i stället för på rulle.

Anna Lefvert

Ålder: 46 år.

Familj: Maken Erik, dottern Olivia.

Yrke: Kreatör, fotograf, journalist.

Bor: I hyrd herrgårdsflygel i Södermanland.

Aktuell med: Boken "Fil de fer – luffarslöjd".

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.