När vi besöker Kampetorp visar sig den svenska sommaren från sin bästa sida.
Det är det en fridfull dag, solen skiner, fjärilarna fladdrar, katterna jamar och allt andas sommaridyll. Någonstans ifrån doftar det linoljefärg.
Nioåriga Amanda möter oss på gårdsplanen och visar vägen till pappa Christer Carlsson som står för en hel del av det praktiska arbetet i ekobyn.
Han visar oss runt och Amanda skuttar i förväg, kelar med katten, upptäcker intressanta saker som dykarbaggar i dammen och en padda i växthuset.
När byn bildades fanns det en stuga och en lillstuga, nu fungerar de som gäststugor. Magasinet som ser ut som en gammaldags ladugård är nybyggd, den gamla var nedrasad. Fyra permanentbostäder är byggda i byn, plus att antal mindre bodar för mer tillfälligt boende.
Christer pekar på att två av permanenthusen är ganska konventionellt konstruerade hus i funkisstil, isolerade med ekofiber. Två av husen är mera fantasifulla hus byggda av halmbalar.
En av medlemmarna har jobbat med huskonstruktion och ritade familjens eget funkishus och har hjälpt till med beräkningar på halmbalshusen. Det andra funkishuset ritades av en arkitekt som var kompis till familjen som byggde.
Överallt sitter det solpaneler, byn är inte ansluten till elnätet, den är off-grid.
Varje hus är självförsörjande med el med hjälp av solpaneler och batterier. Bara de två mörkaste månaderna ger solcellerna inte någon ström och man måste köra ett dieseldrivet elverk.
- Det är kanske inte en så ekologisk metod, men är det någon som har en bättre lösning så tar jag tacksamt emot den, säger Christer.
Uppvärmningen sker med ved ur egen skog och solfångare. En stor del av tekniken i byn är koncentrerad till det så kallade tvätthuset. Solfångarna sitter på berget bakom, de fungerar från april till oktober och gör att man inte behöver elda då. Den vedeldade värmepannan som är i gång under vinterhalvåret har 2,5 kbm ackumulatortank, extra isolerad med kutterspån runt om.
Det stora batterilagret och styrningen för elsystemet finns på loftet till tvätthuset, batterierna är köpta begagnade, de har varit backup till datorer i datacenter.
- Ett datacenter byter ut batterierna när garantin gått ut men de kan i bästa fall fungera i 20 år till, säger Christer.
I tvätthuset har man 24 voltssystem, i boningshusen 12 volt och så konverterar man till 230 volt för att driva maskiner och apparater.
- Under fem månader av året har vi överskott av energi. Solcellerna blir allt effektivare och priserna sjunker. Och en sådan enkel sak som att vinkla upp solcellerna när solen står lågt på vintern gör att vi kan få mer energi, säger Christer.
Längst bort i byn finns en skogsträdgård. Trädgårdsmästaren Annika Korhonen håller på med ett långsiktigt experiment i odling som ska visa omvärlden ett hållbart alternativ till konventionell odling.
När vi vandrat runt ekobyn kommer Amandas mamma Hanna Macke hem och vi går in i huset. Det är byggt av hårdpressade halmbalar. Väggarna är klenade med en blandning av lera, sand och koskit för att hålla samman blandningen och hästhår som armering. Lukten av koskit försvinner när blandningen torkar.
Huset har en limträbalk som taknock och egentillverkade lättbalkar som takstolar och golvbjälkar, trästommen har i stort funktionen att hålla uppe taket. Det mesta av virket kommer ur egen skog och är sågat hos en granne.
Den vackra färgen på fasaden kommer av att en blandning av guldockra och engelskt rött är inblandat i putsen. Christer förklarar att på insidan kan man måla så halmbalshuset blir lite tätare, på utsidan ska huset andas.
Uppvärmningen sker till större delen genom en kort kulvert från solfångare och vedpanna i tvätthuset. Vid vedspisen i köket finns dessutom en liten ackumulatortank som med självcirkulation värmer ett par element i sovrummen på övervåningen.
Amanda visar sitt rum, det är till skillnad från resten av huset målat inuti med linoljefärg. Hon hoppar upp i sin fönstersmyg och pekar hur hon, om det börjar brinna, kan gå ut på taket till vedförrådet utanför och klättra nedför en stege.
Idén till ekobyn föddes när ett stort kompisgäng i Göteborg, de flesta fältbiologer, redan i gymnasiet träffades och diskuterade alternativ. Diskussionerna pågick i fem år innan torpet köptes 1998 efter att någon sett en annons i det lokala annonsorganet Björklövet. Gården kostade 300 000 kronor, 30 000 för var och en av de tio medlemmarna. Hanna kom till ekobyn sommaren 1999 och träffade Christer här.
- Jag flyttade hit från Göteborg för att jag var nyfiken på Kampetorp, jag är uppvuxen på landet och kände att bo i stan inte var min grej. Här lockades jag av att bo på landet och göra något alternativt. När jag kom hit insåg jag att jag var en väldigt social varelse, för mig är det här ett socialt projekt mer än ett politiskt, säger Hanna.
Ekobyn har inte haft färdigtänkta planer, och den har inte varit ideologistyrd. Man har sökt lösa konflikter genom diskussionsrundor.
- Vi har lärt känna varandra som i en familj där man har överseende med varandra och löst frågor efterhand. De största motsättningarna har gällt hur fort man ska fatta beslut, säger Hanna.
Ingen har drivits bort från kollektivet, nästa alla originalmedlemmar är kvar även om många inte bor här permanent, bland annat för att jobb eller studier fått dem att flytta.
- Det går nog inte att jobba heltid och bo så här, det är så mycket att göra, säger Hanna.
Hon har jobbat halvtid på miljöförvaltningen i Tanum, nu studerar hon till psykolog. Christer jobbar periodvis på ett gymnasium i Dals-Ed och periodvis tar han ledigt och sköter praktiska göromål i ekobyn.
- Nackdelarna med att bo så här är att det är långt från alla utbud av kultur och annat, långt till andra nära vänner än de som bor här och långt till jobbmöjligheter. Man blir beroende av bilen, säger Hanna.
- Fördelar är att man kan leva på lite pengar, har tid att göra det man vill och stor plats att vara på. Det finns en sammanhållning och vi gör saker tillsammans med andra människor.
