Från att har varit ett lite lagom tråkigt, vanligt hus har varenda vägg, vartenda golv, varenda yta fått nytt liv. Hundägare och andra som går promenadstråket ner mot Önnereds brygga har sett hur det gamla huset förvandlats.
Så är också familjen Augustson-Ekegren en ovanligt kreativ och händig familj. Björn är personalvetare som skriver barnböcker och har snickeriet i generna. Hanna är reklammänniskan som sadlade om ochblev konstnär.
– Jag har alltid målat men det var 2009 det riktigt tog fart. Då hade jag min första utställning och en journalist frågade om jag skulle jobba med måleriet på heltid efter barnledigheten. Jag sa ja utan att tänka och plötsligt var det ett beslut.
Björn stöttade sin fru i att gå en osäker framtid till mötes.
– Jag förstod Hanna. Det fanns ingen återvändo, säger han.
Efter sexton år känner de varandra väl.
– Vi blev föräldrar tidigt i vår relation, bara ett drygt år efter att vi hade träffats, berättar Björn. Både betonar att just barnen, Ella 12 år, Abbe 5 år och Simon 15 år, gett dem mycket kreativ energi och bra idéer. Inte begränsat som man kan tro om man själv inte har barn.
– Mitt uttryckssätt förändrades när jag blivit mamma, säger Hanna. Jag kände mig fri och ville göra stora yviga målningar – använde händer och mer färg när jag skapade.
Hon visar exempel på vardagsrumsväggarna. Björn som precis kommit ut med sin femte barnbok – alla förutom den sista med Hanna som illustratör– avslöjar att de tre barnenär förlagan till huvudkaraktären Abbe i böckerna om Abbe.
Familjens boendehistoria börjar i en tvårumslägenhet i Majorna. Men så blev det för trångt, som det brukar bli för växande familjer.
– Först tänkte vi få tag på en större lägenhet men Björns morbror Ingemar hade det här huset. Vi var och hälsade på och det slutade med att vi fick hyra övervåningen.
Morbrodern var ofta bortrestoch när pensionen närmade sigbeslöt han att flytta till Tyskland. Björn och Hanna köpte huset 2004.
Björn hade redan börjat renovera så smått i övervåningen men nu behövdes det stora tag. 180 kvadratmeter i tre plan. Väggar revs, fönster öppnades upp, ytskikten målades vita.
– Jag är sjukt beroende av ljus, berättar Hanna och både hon och Björn led av osymmetrin i fasaden på grund av ett par igensatta fönster. Men nu skulle det bli ändring.
De visar runt. Eftersom familjens favoritplats är köket började man där. Planlösningen med skåp och lådor är densamma som när morbrodern ägde men väggytorna har setts över med bland annat nytt kakel och nya köksluckor från Ikea. Pärlspontväggen vid matplatsen ville de behålla men den var för dålig så Björn satte upp ny. Köksbordet hittade de billigt i en fyndhörna och det målades vitt med hårdvaxolja, samma som användes på golven. Köksstolarna är ett arv från Hannas mormors syster.
– Det kändes nästan som ett helgerån att måla dem svarta men hade vi valt vitt hade det blivit chabby chick och det gillar jag inte.
Stolsitsarna är klädda med ett tyg som hon själv designat.
– Jag har ateljén i trädgården och målar hemma så kunderna kommer hit och tittar.
Entrévåningen består också av vardagsrum, veranda, musikrum och hall. Gammalt och nytt möts i en färgstark kompott.
– Jag är otroligt allergisk mot ängslig inredning när allt är modernt och stramt som i en möbelkatalog, erkänner Hanna. Det säger inget om vem som bor där utan blir opersonligt. För oss är det viktigt att blanda. Du växer upp med vissa möbler. Att känna igen sig ger en trygghet. Det gör man inte om man ändrar och köper nytt hela tiden.
Paret minns manchestersofforna som var moderna på 70-talet.
– Jag slängde mig alltid i soffan i vardagsrummet med läxorna, berättar Björn.
Nu har de klätt om två gamla soffor i turkos respektive beige plysch-tyg som de egna barnen kan mysa i och komma ihåg när de flyttar hemifrån.
Stringhyllan med böcker i bokstavsordning är ett annat exempel på hur uppväxten präglar, både Hanna och Björn är bibliotekariebarn.
– Hyllan var en dyr investering men den kommer alltid att hänga där.
Björns farfar designade mattor för Kasthall på 60-talet och barndomshemmet var fyllt av kasthallmattor. Även i Önnered trängs mattorna.
– Det här var vårt första gemensamma köp, säger Hanna och visar en persisk matta – inte Kasthall – som ligger på vardagsrumsgolvet.
Inga blommor, inga gardiner men mycket prylar är andra komponenter i stilen. Saker som kan uppfattas som fantasilöst på vissa ställen, som en kristallkrona över ett matsalsbord, kan bli kul i hallen.
Samstämmigheten i smak har förstås stor betydelse. Hanna gillar trädgårdsänglar men de ska inte stå i trädgården utan i vardagsrummet.
– Ibland undrar jag hur Björn står ut, säger hon med ett skratt.
En av Björns favoritprylar är en stor nefertitibyst som de har på väggen, och båda gillar Lisa Larssons figurer.
– Förr köpte jag mycket på nätauktioner. Men nu har jag lugnat ner mig lite, säger han.
Den öppna – men inte så öppna– planlösningen i entréplan gör att gemenskapen finns där även om man inte håller på med samma sak. Någon lagar mat, någon jobbar med datorn och barnen kanske har kompisar hemma.
På övervåningen ligger sovrummet och barnens rum.
Nästa projekt blir kanske att bygga ihopen del av vinden medhallen på övervåningen, bygga garage eller attöppna upp till nock i ett av barnens rum. Fortfarande finns det mycket att göra.
