Numera har funkishusen fått en hög status. Och stadsdelen blivit ett populärt ställe att bo på.
Att komma till övre delen av Pontus Wiknersgatan är rena rama tidsresan. Här står sex stycken funkishus från slutet av 1930-talet omgärdade av berg, gräsmattor och välskötta trädgårdar. Stillhet råder och det är inte mycket som har förändrats på 75 år.
Vi tar sikte på en gul fastighet längst uppe på höjden. Den har sex våningar, balkonger klädda med korrugerad plåt och en putsad fasad utan dekorationer. Entrén utgörs av en stilfull träport med rejäla glasytor samt ett fönsterparti i trapphuset som sträcker sig ända upp till översta våningen. Det råder ingen tvekan om att det här är ett funkishus.
- Men inte trodde vi att vi skulle hamna här. Vi hade hus i Örgryte, trivdes bra och tyckte att det var för tidigt i livet att bo i lägenhet. Men när vi hörde talas om den här åkte vi ändå hit för att titta. Och när vi fick se skogen tackade vi ja. Huset ligger ju mitt i stan men ändå med naturen intill, konstaterar Ingrid Wilsby.
Men allt var inte perfekt. Femrummaren på 127 kvadratmeter var visserligen ljus, rymlig och charmig men samtidigt väldigt nedgången.
- Vi sålde villan och totalrenoverade lägenheten för egna pengar. Det blev inte billigt men de som ägde fastigheten ville att man skulle göra så. Det var kanske mindre smart, vi har knappast varit några ekonomer, men däremot trivts med vårt boende, berättar maken Åke Wilsby medan vi går in i vardagsrummet.
Det bjuder på stora ytor men innehåller också väldigt mycket. Förutom fyra soffor, tre fåtöljer, fyra stolar och flera bord i olika storlekar finns här en hel vägg med bokhyllor, Åkes fars gamla skrivbord och en ståtlig chiffonjé. I taket hänger en kristallkrona och på väggarna inramad konst.
- Chiffonjén kommer från mitt föräldrahem. Den är gjord av björk och morfar fick den när han gifte sig i slutet av 1800-talet. Han och mormor hade varsin. Vi har många äldre möbler och de flesta följde med från villan när vi flyttade in här 1986, säger Ingrid från en av sofforna medan Åke plockar fram en ritning.
Den är från våren 1937 och visar hur bostaden såg ut när den stod klar två år senare. Redan när paret tog över lägenheten var väggen som delade vardagsrummet nedtagen. Snart skulle fler förändringar ske.
- Vid renoveringen förstörde vi en del av det gamla. Tog bort en vägg av betong och frostat glas mellan hall och matsal. Det var så mörkt och opraktiskt och vi ville ha in ljus och luft. Så vi satte in dubbelglasdörrar i stället. Även jungfrukammaren försvann med tvättfat, kök, garderob och egen ingång, minns Åke medan Ingrid fortsätter:
- Tack vare jungfrukammaren kunde vi utöka köket och jag är väldigt glad i det. Det gamla var bara en liten tarm, man skulle äta i matsalen på den tiden när husen på gatan byggdes. Då tvingades fastighetsägarna att erbjuda tre hyresfria månader för att locka hit folk. Hyrorna var höga och Johanneberg ansågs ligga i utkanten av stan.
Kanske hade politikerna inte riktigt insett vad folket behövde. Syftet med att bygga husen var nämligen att råda bot på den bostadsbrist som rådde i Göteborg. Det gick hand i hand med funktionalismens socialpolitiska tankar om att människor inte längre skulle behöva bo trångt och mörkt med dålig standard. Nyttigheter som badrum, rinnande vatten och kylskåp var viktigare än pråligt dekorerade fasader.
På kontinenten hade den modernistiska byggnadsstilen vuxit fram redan på 1920-talet. En av dess frontfigurer var arkitekten Le Corbusier och det funktionalistiska bostadsbyggandet lanserades på en utställning i Stuttgart 1927. Den nya tidens samhälle skulle kläs i en egen stildräkt vars gestaltningsideal genomsyrade allt ifrån byggnader och trädgårdar till möbler, husgeråd och textilier.
Det skulle synas att man byggde med andra material och på ett annat sätt än tidigare. Armerad betong möjliggjorde mer öppna fasader som skulle vara släta, enkla och odekorerade. Taken var plana, fönstren dimensionerades fritt och stora altaner och balkonger blev vanliga. Nu skulle man förlita sig på byggnadsmaterialens inneboende egenskaper.
I Sverige fanns det vakna arkitekter som redan anammat de nya idealen. Men de flesta hade inte hört talas om funktionalismen förrän Stockholmsutställningen arrangerades 1930, där det förutom villor och lägenheter visades möbler, porslin och maskiner. Nu började det byggas mängder av funkishus.
- Från början fanns det ringklockor i lägenhetens alla rum. Man tryckte på knappen när man ville kalla till sig tjänsteflickan: Ja, nu kan vi ta desserten. Det är kulturhistoria, säger Åke medan vi tittar på vad som finns kvar från förr.
I vardagsrummet tronar den rejäla öppna spisen och får sällskap av skjutdörrarna till matsalen. Även serveringsgången från köket är bevarad liksom dörrkarmar, socklar och en del ventilationsluckor mellan element och fönster. Däremot är dörrarna utbytta mot modernare och köket inrett med skänkar, skåp och hyllor från 1980-talet.
Bostadens spatiösa ytor rymmer förutom de vanliga rummen även kapprum, hall och två toaletter. Och inte minst två balkonger, en mindre mot gatan vid sovrummet och en större utanför vardagsrummet.
- Den stora hörnbalkongen använder vi väldigt mycket. Men tyvärr har träden på bergssluttningen vuxit upp och skymmer utsikten. Och solen, konstaterar Ingrid och öppnar ytterdörren.
Bredvid står dörren till den igenbommade köksingången kvar samt ett skåp för mjölkflaskor. Trappuppgången är ljus och luftig med diskret ornamenterade räcken.
- Vi har trivts förskräckligt bra här. Men om vi till exempel skulle bli rullstolsburna skulle vi inte kunna komma in i huset. Inte genom dörren och inte in i hissen. Funkishusen är inte praktiska på det sättet, säger Ingrid och fortsätter:
- Men det är ett trevligt hus med bra umgänge. Vi har en vilande bostadsrättsförening men Familjebostäder, som köpte huset 1992, säljer aldrig. Vi fortsätter att träffas i föreningen. Städar lite. Och så är det en som sköter trädgården.
Mot gatan finns frodiga gräsmattor samt rabatter med rundklippta buskar och rosor i röda och laxrosa toner. Baksidan består av en asfaltplan där huskroppen rymmer sex stycken garage. I slutet av 1930-talet var bilismen i ropet och allt fler funkishus ritades med plats för bilar.
- Men numera när man är pensionär och åker gratis med bussen kör man inte mycket bil. Så är också läget perfekt här med bara tre minuter till Götaplatsen, fastslår Åke Wilsby.
Och det råder ingen tvekan om att han och Ingrid stormtrivs. I fastigheten där de bott i nästan 30 år.
