I vardagsrummet står kinesiska stolar av mörkt trä mot en vägg. På sitsarna ligger kuddar som Louise klätt i olika sidentyger. Kuddstapeln på varje stol, ser ut som en läcker bakelse.
- Men de är inte bekväma så det är aldrig någon som sätter sig där.
Sidentyger från Kina och teaterlivet i Göteborg ligger lite varstans som prydnader. Ur ett skåp en våning upp väller det ut tyger, "för att det ser så inbjudande ut", säger Louise. Kinesiska lådor klädda i mönstrade sidentyger, som den som handlar i Kina får med sig hem som emballage, står som prydnader på chiffonjén. Hattstockarna bredvid har små broderade kinesiska mössor på sig.
Villa i trä med torn
Huset de bor i är dock mycket svenskt. Det är en gård från 1910 och kallas för Almelund efter husets första ägare som hette Alma. Över gårdsplanen ligger vedbod, ladugård och garage. I en röd nyrenoverad stuga strax invid boningshuset bor yngste sonen Anton. Han är den siste av de tre barnen som bor kvar hemma. Förutom bostad har han en musikstudio i stugan.
- Det är perfekt för honom. Han kan syssla med sitt intresse och träffa sina kompisar utan att det stör. Samtidigt har han nära till oss och middagsmaten om han skulle vilja, säger mamma Louise.
Anton visar oss runt i sitt hus och konstaterar att så bra som han har det finns det knappast någon anledning att flytta hemifrån.
I boningshuset som är en villa i trä, med torn, huserar Louise och hennes man Håkan Welin numera ensamma. De kom hit för fyra år sedan, när de skulle gå en annan promenad än de brukade.
- Huset var till salu och vi ville bara titta av nyfikenhet. Vi hade redan ett hus i Björboholm, som vi renoverat och verkligen slitit med under alla år och tänkt att vi aldrig skulle flytta ifrån. Men vi drogs in här, det var något magiskt med det här huset. Som att det var hit vi skulle egentligen, säger Louise.
Som barndomens dockskåp
Att gå omkring i deras hus känns lite grand som att kika in i barndomens dockskåp. Inget rum är det andra likt och överallt möts jag av överraskningar, små installationer som kreatören Louise gjort ofta kinesiska. Hela tiden måste jag stanna upp och granska än det ena än det andra. Louise pekar och berättar. Hon är en idémänniska ut i fingerspetsarna och kan inte låta bli att förverkliga dem.
- Nja, en viss mättnad har infunnit sig eftersom jag vill ägna mera tid nu åt mitt arbete. Men visst de poppar upp hela tiden ibland kan det vara rent plågsamt.
Hallen har tre olika gröna färger på väggarna och taket är blått. Köket är knallorange och runt den del där matbordet står är väggarna softat rosa.
Färgerna i köket passar Louise eftersom hon inte är överdrivet förtjust i att laga mat. Ett orange kök gör att hon åtminstone känner sig glad under matlagningen.
Ljusblått kök blev limegrönt
Tidigare var grovköket ljusblått och det är ingen färg som passar Louise. Alldeles för förutsägbart tycker hon. Nu går det i limegrönt. Toan i bottenvåningen var redan klarröd när de flyttade in. Men det har hänt en del även där. Louise har klistrat remsor med schackmönstrad tejp i en liten alkov bakom toalettstolen. Det ger en psykedelisk känsla åt det hela. Det gäller att inte fokusera för mycket för dom som står upp och kissar, då kan det snurra till i huvudet. Prylarna på hyllorna, går i rött och svart.
I den lilla gången mellan kök och vardagsrum kan vi se in i flera rum samtidigt.
- Fyra olika gröna färger på en gång och köket som är orange. Det är en häftig känsla, som en påse med karameller i olika färger, säger Louise förtjust.
Många inslag från Kina
Efter att ha ägnat många år åt renovering i gamla huset satte Louise och Håkan igång med det här. Mycket var gjort, eftersom siste ägaren var byggmästare, men en del, som till exempel köket var halvfärdigt. En köksö och många fler skåp blev det.
Det finns många inslag från Kina. Louise blev drabbad av landet och folket när familjen bodde i Jinan en stad med fem miljoner invånare, för några år sedan.
- Där finns ett slags skönhet som inte existerar i vår världsdel. Vi som folk har trygghet, i Kina har man något annat. Det som gör att jag som främling bemöts med ett soligt leende. Jag gick omkring bland en massa grå jättefula hus, med utanpåliggande balkonger och hängande AC anläggningar. Fönstren är aldrig tvättade och man tänker: "vilket torftigt liv, vad fula grejer och enkelt och arbetsamt de har det". Allt är slitet och grått och byggt för att det ska gå fort. Mitt i detta hänger några plastvimplar i en lyktstolpe i neonaktiga färger. Det blir fint i det fula. Man ser att de blir lyckliga av det och älskar dem och landet för den sakens skull.
Kinesiska masker
I Louise hus hänger kimonos, som prydnader här och där. Kinesiska masker, med sur och glad min beroende på hur man hänger dem, pryder väggarna. Enkelt kinesiskt vardagsporslin i köket blandat med kitschiga svenska
loppisfynd eller designade prylar.
- Så länge färgerna stämmer går det att blanda gammalt och nytt, designat och enkelt, säger Louise.
Själv har Louise för dagen en kinesisk dress i svart siden.
- Den här typen av kläder hade många, lite äldre fruar där vi bodde. Det är resår i midjan och vida byxor som gör det bekvämt att gå omkring i, precis som en pyjamas. Till den har hon platta kinesiska skor.
Bestämda uppfattningar
I det här hemmet är det Håkan som är hantverkaren och Louise som har de bestämda uppfattningarna om hur saker och ting ska se ut. Enligt Louise har Håkan inget emot att lämna över färg och form till Louise, som har intresset med sedan barnsben.
Louise pappa Per Molnit, är pensionerad arkitekt från Vänersborg och i barndomshemmet var det PH-lampor, Myranstolar och stilrent. Absolut inga prylar, som hos Louise. Det var det avmätta och sansade som gällde. Louise utbildade sig till textillärare som sin mamma och är nu alltså hattmodist på Göteborgsoperan. Hon har varit aktivt intresserad av färger sedan hon själv fick familj och utvecklat sitt intresse allteftersom. Inspiration till färgvalen har hon på senare år fått genom boken Sätt färg på ditt hem av Annie Sloan. Att far och dotter trots samma intresse utvecklats åt olika håll har Louise förstått. Hon frågade sin far en gång vad han tyckte om den limegröna färgen i grovköket. Hon förstod av svaret att han var ganska undrande till den och kanske också till inredningen överhuvudtaget i huset.
- Samtidigt har pappa alltid sagt att "vita väggar är att vilja men inte kunna". För mig är vita väggar förbjudna.
Blandar gärna färger
Hon tycker att det är roligt att blanda färger som ligger nära varandra på färgskalan. Det händer mer än med en basfärg och en kontrast till den.
- Lila, rött och blått kommer efter varandra på färgkartan. De frestar varandra.
Generellt tycker Louise att svenskar är alldeles för försiktiga när det gäller färger.
- De flesta verkar tycka likadant. Nu gäller det avskalade och bara det. "Det kan man väl inte", präglar inredningen. Men det kan man väl visst det, tycker jag. Så här har det inte alltid varit. På 1700-talet var folk mera vågade i färgvalet. Men det går faktiskt framåt. Förr var det inte fint, enligt vad folk tyckte, att blanda blått och grönt. Det går idag.
Tapeterar med tidningar
På övervåningen har Louise börjat med ett nytt projekt. Hon ska tapetsera ett par väggar med olika tidningsurklipp från magasin, i gulnande och blå färgtoner. Tidningsurklippen har hon redan, det är bara tid som fattas, så att hon kan ägna sig åt collaget. Det kommer att bli roligt att göra och snyggt att se på, tror hon.
I somras var familjen i Stockholm på Moderna museet. Där såg de Rauschenbergs get. Nu är tanken att Louise och hennes söner ska göra en egen get och ställa den i trädgården.
- Rauschenberg dog nyss, så vi tänkte kalla den Hommage till Rauschenberg.
