Varje sommar har hon dessutom använt sina kunskaper i Rosuppropet, och letar upp gamla rosor för POM, det landsomfattande programmet för odlad mångfald.
Varför just rosor?
– Det började i Rosariet, och intresset har bara fortsatt, säger Britta Karlsson.
Hon hamnade på Trädgårdsföreningen av en slump och blev kvar som trädgårdsarbetare i tolv år, fram till pensionen och lärde sig massor. När gamle trädgårdsmästaren slutat var det Britta som beställde och placerade ut rosor i Rosariet.
– Rosorna blev min avdelning och jag hade bra mentorer, bland annat en gammal man som visste det mesta om rosor och som kom dit varje dag. Har du sett det där frågade han. Kom så får du se vad lika de är, kunde han säga och jag lärde mig mer och mer.
Nästan tvåhundra olika sorter
Det är högsommar när vi besöker gården i Vittene där Britta bor med sin sambo travtränaren Nisse Ringström. Vi har velat invänta det maximala tillfället när de flesta rosorna blommar och Britta vet att vi är där i rätt tid. Det visar sig dessutom bli en av sommarens varmaste dagar. Luften står still, inte ett moln på himlen och de underbara rosdofterna är förnimbara överallt. Trädgården är stor och rosor finns överallt. Runt huset. Ut mot ängarna som omger tomten. Ner mot ladan och på andra sidan vägen vid det lilla vita huset som är Vittenes gamla missionshus. De växer på stora fält och klättrar lite överallt. På husväggar och uppför gamla vackra träd. Britta har sedan hon kom hit till gården gjort sitt bästa för att få in så många olika sorter i trädgården som möjligt. Nu är det upp mot 200 olika rosor.
– Det blev rosor för hela slanten efter det att jag börjat på Trädgårdsföreningen. Jag ville ha alla även privat.
Gräsmattan krymper varje år
I början intresserade hon sig för tehybriderna, de ståtliga moderna sorterna. De som introducerades i Sverige 1867 och skuffade bort de gammaldags sorterna. De förädlades på 1950- och 1960-talet och är populära fortfarande på grund av sin långa blomning och sitt ståtliga växtsätt. Stora doftlösa blommor i starka färger och med ett friskt mörkgrönt bladverk. ’Peace’ och ’Super Star’ hör till dem. Floribundarosorna intresserade senare, de lågväxande busklika som blommar i stora klasar, bland andra ’Eisberg’ och ’Astrid Lindgren’. Och Gallicarosorna, de franska, där ’Duc de Guiche’ är en av Brittas favoriter, den karminröda doftande. Austinrosorna, de engelska, är andra rosvänner, förädlade av David Austin så sent som på 1980- och 1990-talet. De är remonterande, det vill säga de blommar flera gånger per säsong och de doftar underbart. ’Constance Spry’ blommar tidigt och ’The Alexandra Rose’ blommar länge.
Efter några år övergick Britta till de enkla gammaldags rosorna, de hon inte sett åt från början. En av Brittas nya favoriter är nyponrosen ’Kiese’, en vacker och tålig buskros. Den blommar som mest i juni-juli, och har hon tur blommar den en gång till i augusti eller september.
För varje säsong har gräsmattan krympt till förmån för rosorna.
– Nu börjar det bli tungt att gräva upp själv, jag orkar snart inte längre, säger hon och kastar en förhoppningsfull blick på sambon i trädgårdsstolen.
Om det ska bli fler rosor i trädgården behöver hon mera hjälp.
Britta berättar om de olika sorterna och om hon inte kommer ihåg finns det alltid en lapp nedanför, som hon kan torka av jorden på och tyda. Denna dag är så varm att rosorna slår ut så att vi nästan hinner se det och risken är stor, tror Britta, att en del av dem blommar över. Synd, tänker jag, när man har gått och väntat på dem under ett helt år.
Hästdynga är A och O
På norrsidan finns Albarosorna, de friskaste och härdigaste av de gammaldags rosorna. De klarar sig bra i skugga, behöver inte så mycket sol som de andra sorterna. Alba Maxima, en av dem, är en av de äldsta rosor som finns och hon visar stolt upp det egna exemplaret.
Att leva på en hästgård underlättar arbetet med rosorna. Hästdynga är A och O för att rosorna ska trivas och blomma tacksamt. Britta behöver inte gå långt för att hämta sin rosnäring.
– I botten på gropen lägger jag lite benmjöl, sen vill de ha lerjord uppblandad med kompostjord och mycket hästskit, säger hon.
Rosorna planterar hon helst i oktober och vattnar dem ordentligt under själva planteringen, sedan klarar de sig själva med enbart regnvatten.
– Man bör när man köper rosor veta vilken grupp de tillhör och hur de beter sig. En del är engångsblommande, men de flesta vill att de ska vara återblommande, att de ska dofta gott, blomma länge och inte få några sjukdomar. Portlandicarosor är en typ av rosor jag gärna rekommenderar. De blommar flera gånger och är friska. Hertigen av Portland fann dem i Italien omkring 1800. Några är ’Jacques Cartier’, ’Mme Boll’, ’Mme Knorr’ och ’The Portland Rose’.
De senaste fem åren har Britta identifierat kulturrosor för Rosuppropet på somrarna. Det ingick i POM, programmet för odlad mångfald, ett internationellt projekt, som Jordbruksverket ansvarade för i Sverige. De äldsta härdigaste växtsorterna av perenner, fruktträd, lökar och nyttoväxter, ska nu bevaras i en framtida genbank, spridas till allmänheten och förhoppningsvis komma ut i handeln. Förra sommaren var Britta i Hemsjö och Vara och identifierade rosor som växt länge på torpmarker och i trädgårdar. Året innan var hon i Sparlösa, Mälldala och Rångedala. Sommaren 2010 avslutades identifieringen.
– Det var roligt för det kom mycket folk som ville identifiera sina rosor. De hade med sig rosor som hade odlats sedan 1800-talet och flyttats efter vad folk har flyttat. Eller de har kanske stått vid ett hus, som försvunnit, men står kvar och kommer upp år efter år.
Britta förökar själv de rosor hon vill ha flera av genom rotskott. Hon har också haft tur hittills med att rådjuren inte hittat in i trädgården ännu och sniglarna som i och för sig finns här, ger sig inte på rosorna.
Britta och hennes sambo Nisse har hela tiden nya planer för trädgården. Runt det nya lusthuset kommer Britta att placera många fler rosor. En hel del måste flyttas och spridas ut, för det börjar bli trångt om saligheten. Samtidigt ska häcken bort och där blir det också plats för fler. Där har det grävts förut och då blir det lättare för Britta att gräva igen./.
Rosorna tillhör ett uråldrigt växtsläkte. De har odlats i mer än 4000 år, längst i Kina. Från länder i Främre Asien, framför allt Persien, fördes roskulturen via greker och romare till de västeuropeiska länderna. Bland dem dominerade Frankrike under 1700- och 1800-talen förädlingsarbetet med rosor, något som förklarar att flertalet av de äldre rosor vi odlar idag har franska namn.
Äldst i odling av de gamla kulturrosorna i vår världsdel torde gallicarosorna vara. De har utvecklats ur en vildros, Rosa gallica, och har i sin tur gett upphov till flera av de vi i dag kallar gammaldags rosor som till exempel alba-, damascena- och centifoliarosorna.
Utvecklingen av släktet Rosa tog ett avgörande steg när Rosa chinensis introducerades i Europa i slutet av 1700-talet av europeiska växtsamlare, den växer ursprungligen i Kina. Det sensationella med denna ros var den ihållande blomningen från tidig sommar till sen höst. Fyra olika kinarosor infördes till Europa och gav under 1800-talet upphov till flera nya rosgrupper, när de korsades med de gamla europeiska kulturrosorna. I detta möte mellan öst och väst framkom rossorter som förutom remonteringsförmågan utmärktes av nya blomfärger, gult och karmosinrött, och nya blomformer.
Idag finns det ca 20000 rosor registrerade och namngivna. Mellan hundra och ett par hundra nya rosor introduceras årligen. Utvecklingen har varit särskilt intensiv sedan 1950-talet. Då tog trädgårdsintresset en delvis ny inriktning mot nöje och skönhet, tidigare dominerade nyttoodlingen. Introduktionen 1945 av teroshybriden 'Peace' bidrog till att öka rosens popularitet. "Alla" odlade den.
Det ökade rosintresset gällde i första hand de moderna rosorna och bland dem främst de storblommiga rabattrosorna, tehybriderna. Den första tehybriden kom 1867. De grupper som fanns före detta år räknas som gammaldags; de som tillkom efter 1867 är således definitionsmässigt moderna rosor.
I takt med att allt fler moderna rosor introducerades under 1900-talet föll de gammaldags rosorna i glömska. Tack vare ett hängivet arbete av några entusiaster, främst Graham Thomas, lyckades man förhindra att de försvann ur odling. Sedan några decennier upplever de en välförtjänt renässans världen över.
Roshistorian hämtad från Svenska Rossällskapets hemsida.
