Eternit har fått sitt namn från det latinska namnet för evighet. Den som på nära håll sett en eternitfasad åldras förstår att materialet gör skäl för sitt namn. Tio år är ingenting för en eternitfasad. Och medan målade träfasader flagar och spricker av sol, vind och vatten händer i stort sett ingenting med eterniten.
Därför kanske den som just köpt ett gammalt renoveringsobjekt med eternitfasad bör tänka efter både en och två gånger innan plattorna ryker. Finns det annat att göra på huset sitter eterniten kanske bäst där den sitter.
– Eternit är ett fantastiskt material på många sätt. Det är underhållsfritt och har nog räddat väldigt många hus från förfall i vårt land, säger Elisabet Aagård, journalist som just nu arbetar på en bok i ämnet.
Oförtjänt rykte
Men eterniten är också ett ödesmättat material. När asbestskandalen uppdagades på 1970-talet stoppades tillverkningen och eternitplattorna fick minst sagt dåligt rykte. Kanske en aning oförtjänt.
- Det handlade i mångt och mycket om hur företaget hanterade sina arbetare och arbetsmiljöfrågan. Man hade ju vetat i många decennier att asbestfibrerna var farliga, men struntade ändå i att skydda sina arbetare, säger Elisabet Aagård och fortsätter:
– Asbestskandalen var en affär som innehöll både mörkläggning och stor tragedi för alla de som drabbades.
Ingen skada
Eterniten hade redan innan skandalen börjat få öknamn som "torparkex" och "fattiglappar", eftersom det var ett billigt alternativ. Nu blev många också rädda för materialet och ville knappt gå i närheten av det. Men när eterniten sitter på plats gör den ingen skada, det är först när man börjar bryta sönder, såga eller slipa i eterniten som fibrerna lösgörs och är farliga att andas in.
Utan asbest
I dag när allt fler hus avklätts sin forna eternitfasad börjar röster höjas för att även eterniten har ett bevarandevärde. Flera tidskrifter med inriktning på byggnadsvård har uppmärksammat ämnet och för några år sedan uttalade sig även Riksantikvarieämbetet i frågan. Varje tids avtryck bör bevaras, och eternitplattorna kan inte förnekas sin tongivande roll inom arkitekturen kanske främst under 1940- och 50-talen.
Elisabet Aagård tycker sig också se ett ökande, om möjligt lite nyvaket intresse för materialet. Att eterniten i takt med att den nästan försvunnit, börjar anses som cool igen.
Än i dag tillverkas eternit, men nuförtiden innehåller det ingen asbest och är hundra procent återvinningsbart. Utanför Sverige kan man köpa både trädgårdsmöbler och arkitektritade hus i materialet som fortfarande har en enastående förmåga att tåla väder och vind året runt.
Eternitplattorna uppfanns av österrikaren Ludvig Hatschek i slutet av 1800-talet.
Materialet skulle till en början efterlikna skiffer och tillverkades till såväl takbeklädnad som fasader.
Sveriges största eternitfabrik startade i Lomma 1907.
I samband med Stockholmsutställningen 1930 fick eternitplattorna sitt genombrott.
På 1950-talet lanserades de så kallade sidiplattorna, som har en träimiterande ytstruktur och rak eller vågig nederkant.
Under 1950- och 60-talen kläddes mängder av trähus om med eternitplattor. Men även nybyggda hus hade eterniten som ursprungsfasad.
Eterniten består av cement och är armerad med asbestfibrer. Asbest är en mineral som är mycket eldfast, och därmed även brandskyddande.
Redan på romartiden användes asbestfibrer, då vävde man bland annat bordsdukar av materialet och kunde bränna bort matrester. Det har genom historien även använts i skyddskläder för till exempelvis smeder.
Sedan 1982 är det förbjudet att både tillverka och sälja eternit med asbestarmering, och särskilda säkerhetsåtgärder krävs om man vill plocka bort eternitplattorna från en fasad.
I Europa tillverkas såväl fasadplattor som krukor och möbler i fibercementen som fortfarande kallas eternit, dock utan asbest. (TT Spektra)
