Huset fyllde nyligen hundra år. Det ligger inbäddat bland lummiga trädgårdar, blomstrande rabatter och andra trävillor i Ekebäck. Omgivningarna ser inte längre alls ut som på fotot på väggen i hallen. Eddie Löthman och Hanna Wickelgren Löthman fick det från de förra ägarna och det visar huset när det var nybyggt. Det enda som syns runtom är kala bergskullar. På farstun står kvinnan som byggde och ägde huset ihop med sin man. På trappstegen nedanför sitter hennes två tvillingflickor. De två ägde sedan huset fram till sin död, när Hanna och Eddie köpte det. Att det har varit så få ägare påverkar hur huset ser ut idag.
– Huset var så välskött, även om vi fick göra om mycket. Det var skönt att ingen renoverat, då kunde vi göra det själva. De kanske inte hade råd att byta fönster, som man ofta gjorde på 70-talet. Det låter hemskt att säga, men det var bra för oss, säger Eddie.
Originalfönstren finns kvar men är numera vitmålade. Så såg det inte ut när de tog över huset. Hanna öppnar dörren ner till källartrappan och pekar på den mörkbruna ledstången och fönsterkarmen.
– Titta! Så såg det ut överallt, säger Hanna.
– Ja, det vi har gjort är att släppa in ljuset, säger Eddie.
De rev några väggar på nedervåningen och öppnade köket mot matplatsen och vardagsrummet. De tog bort köket på övervåningen, där den ena tvillingsystern bott med sin familj, och de isolerade hela vinden. Framför allt målade de vitt. Fönsterkarmar, trappräcken, väggar, allt. Sedan dess har de inte fixat så mycket. Hanna säger att de inte är typerna som fixar nya kuddar till soffan när det blir vår.
– Vi vill ha det tidlöst, det är jätteviktigt för oss, att vi inte går på trender. Och det är det här vi tycker är snyggast, säger hon och tittar sig runt i vardagsrummet.
Där ryms ingen gullig sekelskiftesromantik, utan är avskalat, enkelt och ljust inrett. Hela huset är vitt på insidan och det är sparsmakat med prylar. Tavlorna har svarta ramar, golvet i köket är grått. Ingenstans har de gardiner, för fönstren är så vackra, tycker de. Båda två tycker om samma stil säger Hanna.
– Vi är sjukt överens. Vi bråkar aldrig om inredning, vi har väldigt lika smak, säger hon.
– Ja det har vi, men jag gillar udda skrotgrejer mer än du, säger Eddie.
Det enda som bryter av i det vita och sparsmakat inredda huset är Eddies vintagefynd. Som den gamla industrikonservöppnaren i köket, cigarettautomaten på övervåningen eller bensinpumpen i vindsrummet. Eddie fastnar för design med en funktion, gärna maskiner eller verktyg.
– Jag gillar industrigrejer, att det tål mycket och är gjort för att hålla. Det är någon känsla med det, säger han.
Eddie har hittat prylarna på loppisar, fått av vänner eller råkat se när någon ska slänga på återvinningscentralen.
– Det bästa jag vet är när jag ser att något kan bli väldigt fint. Halva nöjet är att göra i ordning det.
Precis som med gamla saker tycker Eddie om att känna till något om husets historia. När han och Hanna köpte det fick de veta att de två tvillingsystrarna och deras familjer under många år hyrt ut rummet på vinden till olika gäster. Och det var där, under renoveringen, som Eddie fick syn på något under allt nedrasat murbruk. Ett gammalt skrin. Som var låst.
– Det var så häftigt! Pulsen gick upp, säger han.
De lyckades låsa upp skrinet och i det hittade de en mängd gamla kärleksbrev och flera foton. Breven är skickade från en kvinna som verkar ha legat på något form av sjukhus. Handstilen är vacker och snirklig. Hon skriver att ”jag längtar så mycket efter dina kära brev så det kan du aldrig tro” till mannen som bodde på vinden. Han verkar ha jobbat på sjön.
Eddie försökte spåra kärleksparet, och till slut hittade han rätt person, tror han, och skickade ett mejl.
– Men det blev bom stopp. Jag tror att jag hamnade rätt men det kan ju vara känsligt. När man läser breven förstår man att kärleksrelationen inte var helt okej.
Eddie säger att han älskar sådana historier, att de är en del av husets känsla och charm. Annars var det inte huset, utan området som de föll för. En gång när de körde fel råkade de komma in i Ekebäck och tyckte det var fint. De uppskattar att det är så centralt, på bara tio minuter kan man promenera till Majorna. Ändå känns det nästan lantligt. När vi sitter och pratar på terrassen tittar en igelkott fram under rododendronbusken. Hanna säger att det ibland kommer en rådjursfamilj in i trädgården och att de små kiden står och diar på gräsmattan.
Ekebäck ligger i Västra Frölunda, uppe på berget mellan Högsbohöjd och Kungssten. När husen byggdes här i början på 1900-talet var det inget rikt område. Folk byggde som de ville med vilka material de ville. Det uppskattar Eddie.
– Det är lite som på öarna, husen står huller om buller. Tyvärr är det väldigt mycket insyn också, husen står så nära. Men det är ett så jädra fint område, så grönt och lummigt, så det får man ta.
