En oas djupt in i Slottsskogen

ANNONS
|

En gul trävilla i två plan. Idylliskt belägen vid foten av ett litet berg och omgiven av en prunkande trädgård. Bara det räcker långt. Men som grädde på moset är huset placerat i Slottsskogen, i hjärtat av parken med dovhjortarna som närmaste grannar.

– Det är centralt i stan men ändå avskilt. Vi trivs bra och har bott här i 27 år, konstaterar Malte Rossäng på uteplatsen bakom huset.

Det känns som att befinna sig i en oas. Den välskötta och prydliga trädgården rymmer rhododendron, syrener och rosor och inhägnas av berg och en till synes ogenomtränglig mur av grönska. Det här är en egen liten värld och vi kunde lika gärna befunnit oss någonstans på landsbygden.

ANNONS

– Det är underbart här på våren och sommaren. Skönt att ha en trädgård. Vi har 80 perenner och mycket vårlök. Och arter som spirea och fläder, trollhassel och japansk lönn, berättar Ingrid Rossäng som står bakom färgrikedomen i rabatterna.

Men hur bär man sig egentligen åt för att kunna bo mitt i Göteborgs ståtligaste grönområde? Svaret är enkelt. Man måste ha anknytning till parken.

– Jag bodde i Vansbro och jobbade som förman i skogen. Fick reda på att man sökte en djurvårdare i Göteborg, genom min kusin som redan arbetade och bodde i Slottsskogen. Sammanlagt finns det fem bostadshus här. Vårt hade från början två rum och kök men byggdes till 1953 och när vi flyttade in 1985 inreddes vinden med dusch och ett extra rum, minns Malte i den grönskande stillheten.

Läs också: Huset i Askim var som en dam

Med åren blev han djurparksföreståndare och har som pensionär fortfarande kontakt med djurvårdarna. Inte minst de gånger när främmande människor knackar på dörren och har med sig ett skadat djur eller en unge.

– Folk plockar ofta med sig vilda djur lite för tidigt i stället för att låta dem vara. Slottsskogen tar inte emot dem. Förr hade vi genomgång av våra egna djur varje år. Numera finns det papper på varje individ, de märks och sjukdomar dokumenteras. Med åren har de blivit färre och mer inriktade på nordiska arter. Borta är åsnor, rävar, flamingor och strutsar.

ANNONS

Och vem kunde en gång i tiden anat att det skulle finnas så exotiska varelser här?

Parken invigdes 1876 men området har en betydligt längre historia. Få vet dock varför det kallas för Slottsskogen och självfallet finns det en gammal göteborgsvits om saken:

En turist passerar den stora gräsmattan framför Björngårdsvillan. Kal ligger där skönt tillbakalutad i sommarvärmen med kubben över ögonen. Turisten stör:

– Ursäkta min herre, det här kallas ju Slottsskogen. Varför det? Jag ser inget slott …

Kal reser sig sakta upp på högra armbågen och tittar norrut, ser Lilla dammen men inget slott. Rakt fram ser han Björngårdsvillan, men den liksom Vita bandet i söder är ju trots all ståt inte något slott. Då resignerar Kal, återgår till utgångsläget och svarar:

– Slôtt å slôtt, här e de bare gräset som är slôtt ...

Men Kal hade faktiskt fel. Även om han inte kunde se något slott har skogen fått sitt namn från ett sådant, nämligen Vasakungarnas Gamla Älvsborg. På den tiden tillhörde de fruktbara markerna Älvsborgs Kungsladugårds ägor och gick ända ut till Örgryte och inkluderade områden som Fässberg, Askim och Frölunda.

Några år efter att Göteborg grundlades 1621 fick allmänheten rätt att vistas i Slottsskogen, så länge folk inte jagade eller förstörde omgivningen. Men efter en del skadegörelse och slitage i slutet av 1700-talet fick endast stadens borgerskap och hederliga inwånare vistas i parken. Folk som gesäller, matroser, drängar, tjenstegossar, pigor, krögare och månglerskor fick snällt hålla sig på vägen som gick genom området.

ANNONS

När Majorna blev en del av Göteborg 1868 ökade befolkningsmängden och behovet av en grönskande park för samtliga invånare. Slottsskogen blev stadens egendom och anlades med den nordiska naturen som utgångspunkt samt inspiration från engelska parker och Skansen i Stockholm. Den blev omedelbart mycket populär hos göteborgarna och är så än i dag. Inte minst för olika musikkonserter och löpartävlingar.

– Vi störs ibland och känner oss lite instängda. Värst är de illegala rejvfesterna. Annars är vi så vana vid olika arrangemang, som Way out West, Vårruset och Göteborgsvarvet, Blodomloppet och Tjejmilen, säger Ingrid och återför oss till nutiden.

Vi lämnar uteplatsen och följer med in i huset. Kommer direkt in i ett rejält vardagsrum som domineras av en sittgrupp med fåtölj, en vit hörnsoffa och ett runt bord med vit duk. I ett glasskåp tronar prydnadsföremål som vaser, exotiska stenar och Ingrids mormors bröllopsservis från tidigt 1900-tal.

Planlösningen är öppen och det rustika genomgångsköket går i allmogestil med vita skåpsluckor och stora rena bänk­ytor. Vid matsalsgruppen strax intill står en grupp uppstoppade fåglar på en hylla nära taket. De flesta har levt sina liv i den grönskande parken. Och det kan man nästan säga om flera av de anställda också.

ANNONS

– Han som bodde här före oss flyttade in 1941 och var kvar tills 1984. Alltså i 43 år. Före honom bodde det någon här i 37 år. Sammanlagt har det bara bott fyra hyresgäster i huset sedan det byggdes på 1800-talet, nämner Malte medan vi fortsätter rundturen.

Vi tittar in i ett elegant helkaklat badrum som går i vitt, grått och svart. Tar trappan upp till övervåningen med sällskapsrum, kontor och sovrum som alla bjuder på utsikt över den lummiga grönskan utanför.

För att komma hit åker Rossängs bil. De har nyckel till bommarna och tillstånd att köra genom Slottsskogen, en förmån som även gäller deras gäster. Men det verkar få känna till. Ibland blir besökare i parken arga och vägrar flytta sig från vägen.

– Det har till och med hänt att folk kör fram barnvagnen framför bilen. Andra bankar i biltaket. Ibland på kvällarna följer polisen efter oss för att se vad som är på gång. Men det är bra att de kollar. På vintern är det halt i de branta backarna. Det kan dröja innan det plogas här och ibland får man ställa bilen nedanför, konstaterar Malte återigen ute i trädgården.

ANNONS

Inte heller är det enbart positivt att ha djurlivet så tätt inpå knutarna. Förutom mördarsniglar får paret ofta besök av helt andra slags gäster.

– Ibland har vi fem påfåglar här inne. De hackar och burrar upp sig i rabatterna, gräver upp lökar och kan attackera bilar. Och så sitter de här och skitar ned. Så vi vill helst inte ha dem inne i trädgården, fastslår Ingrid vid grinden ut mot parken.

Hon berättar om en månljus natt när de båda väcktes av ruskiga skrik. De kom från en uggla som såg sin spegelbild i balkongdörren och aggressivt anföll den.

Små detaljer som Rossängs gärna accepterar för att kunna bo centralt i ett 131 hektar stort rekreationsområde.

Källa: Slottsskogen i Göteborg av Sven Schånberg.

ANNONS