Björn och barnbarnen Moa och Olle hämtar oss med träjullen i Stocken på Orust. Vi har varit på väg hit ut i några dagar men vädret har tidigare inte stått oss bi. Denna dag är det klarblå himmel och hyfsat varmt och skönt i luften. Vi tuffar ut med båten, rundar Råöns södra udde och snart ser vi det vita trähuset med sin glasveranda. Det ligger som en solitär, utan annan bebyggelse precis i närheten. Vi lägger till vid bryggan och går upp över strandängarna mot huset.
Härmanö är en sex kilometer lång ö, som tillhör det mindre, tättbebyggda fiskeläget Gullholmen. Att det är många hus på Gullholmen beror på att ön ägdes av Kronan på 1800-talet och då var det tillåtet att bygga bara man lade ut en slana, en slags markering. Om ingen protesterade inom en viss tid gick det att sätta igång bygget.
Härmanö strax intill är med en areal av drygt 600 hektar, ett av Bohusläns största naturreservat. Den östra sidan mot Härmanöränna, är sporadiskt bebyggd. Västsidan av ön saknar helt bebyggelse, där finns istället lummiga, nästan djungelsnåriga dalbottnar, ängsmarker och längst ut de vilda och karga klipporna. Björn beskriver lyriskt grytor med havet likt skummande champagne som inbjuder till härliga bad.
För trettio år sen kom Björn och dåvarande hustrun Kristina hit, med mäklaren i båten. Det var många spekulanter och den gången fick de återvända med oförrättat ärende. Huset gick till två läkarfamiljer, som bestämt sig för att dela på det.
– Vi hade tittat på sommarhus en tid och lagt bud på ett som vi gärna ville ha på Lyrön, men missade det i sista stund. Min pappa såg annonsen på det här huset och vi ville absolut köpa det.
Då såg det lite annorlunda ut. Utsidan var klätt i eternit och hade fönster från 1950-talet. Inne är det däremot sig ganska likt, de ljusa möblerna i funkisstil från 1930-talet ingick i köpet och dominerar fortfarande inredningen.
Den tidigare ägaren hette William Roger, och var en skotsk affärsman som hade sin verksamhet i Stockholm. Han kom förbi huset en augustidag i början av 1930-talet, när ljungen blommade. Han blev förälskad i landskapet, som han tyckte påminde om de skotska hedarna och köpte huset, som då var ett litet hemman, med oinredd vind och utedass. Han var klädd i kostym och hatt, hade spatserkäpp och medhavd betjänt. Den tidens fiskar- och bondebefolkning tyckte säkert att han var en speciell person. Rent av mystisk och enligt Björn gick det många skrönor om honom. Efter en tid gifte han sig med Margit som var trettio år yngre än vad han själv var. I morgongåva gav han Margit södra delen av ön, Härmanö huvud. Det var också han som byggde till glasverandan, som än idag är intakt.
Vi går upp för en trappa in i hallen. Den gränsar till verandan, som är ett vackert rum med ett fint ljus från de spröjsade fönsterrutorna. Utsikten är magnifik och spännande, här kan man följa båtarnas väg mot Käringön eller Måseskär. Eller i andra riktningen mot Gullholmen. Kikaren står alltid på plats vid fönstret. Den fick Björn av vännerna, när han fyllde 50 år.
Eftersom glasrutorna är från 1930-talet och handblåsta, var han tvungen att i siktlinjen skifta ut ett par rutor till maskinglas, annars gick det inte att se ut med kikaren.
Den vackra korgmöbeln med behändiga fack för glas och tidningar har liksom de flesta möbler stått i huset sedan 1930-talet. Bokhyllan är ett senare inköp och designad av Kerstin Olby.
I ett hörn står ett staffli, med en påbörjad oljemålning. Det är Björn som målar. Han tycker att det är avkopplande, sommartid, att måla naturen, istället för, som i hans dagliga värv som arkitekt, ritningar på hus. Ett arv från hans far som var en mycket hängiven amatörmålare.
Någon månad efter första besöket på Härmanö, ringde telefonen hemma hos Sahlqvists, det var mäklaren igen, det ena läkarparet hade fått förflyttning till Afrika och eftersom de planerat att köpa huset tillsammans gick affären i stöpet. Det var änkan Margit som återigen vänt sig till mäklaren med önskan om att kontakta den unga familjen, som hon av alla intresserade fattat tycke för.
William Roger, hennes man, hade dött redan på femtiotalet och Margit bodde kvar fram till 1979. Margit och William Roger, adopterade två barn, men ingen av dem var intresserade av att behålla Härmanö. Margit själv bosatte sig efter försäljningen i Stockholm.
– Ville de fortfarande köpa huset på Härmanö, frågade mäklaren.
Utan tvekan.
–Det var det dyraste huset som mäklaren Alpen i Stenungsund hade sålt dittills. Detta är trettio år sedan och tiderna har förändrats. För oss var det kolossalt mycket pengar, vi var unga, vi hade vår nystartade arkitektfirma och det var knivigt att få det att gå runt.
På grund av Margits morgongåva är markinnehavet inom naturreservatet ovanligt stort och delat på två skiften, som breda bälten tvärs över ön. Ett vid huset och det andra på södra delen av ön, inbegripet Härmanöhuvud och dess arkipelag.
När de fyra barnen var små hade familjen fullt upp med att leva och jobba och mindre tid för stora renoveringsprojekt. För femton år sedan när tillvaron blev lättare satte de igång.
Vi sitter på baksidan av huset på trädäcket som Björn byggt runt halva huset. Härifrån ser vi ateljén som, tidigare ägaren, William Roger byggde till som en bodega. Innan ombyggnaden satt fönstren högt och det var ganska mörkt där inne. Som ett gammaldags herrum.
– Det var laserade plywoodskivor i tak och på väggar, med täcklister. När vi bestämde oss för att tilläggsisolera denna del av huset, inspirerades vi av det tidigare materielvalet, men gestaltade rummet i en något modernare tappning. Fortfarande med plywood på väggar och tak, men nu med vitoljade skivor och ett antal glasade dubbeldörrar som ger riklig kontakt med naturen utanför.
Potatiskällaren tvärs över gräsmattan byggdes om till gäststuga, med sovloft. I garaget under huset står Björns traktor, som han använder till avverkning, närhälst det behövs. Under en period hade familjen både får och höns här.
Det har varit viktigt vid den utvändiga renoveringen att finna husets ursprungsuttryck och försöka återställa det, med rätt fönsterstorlekar och snickardetaljer.
Köket har med tiden fått alla bekvämligheter. Väggarna inne i huset är målade i vitt. Trägolven är slipade och vitoljade. Glaset i fönstren har det gammaldags rinnande utseendet och är specialbeställda från Polen.
För tre år sedan i mars, när Björn gick en promenad i Delsjön ringde mobilen. Det var ett filmteam som var på Härmanö och rekognoserade. De skulle spela in Underbara älskade ,en film av Johan Brisinger, med Michael Nyqvist som Lasse i huvudrollen. De behövde en bra inspelningsplats och frågade om de fick titta på huset. Orust kommun var via Film i Väst inblandad och därför var det viktigt att inspelningsplatsen var i området. Under ett par dagar hade de finkammat kommunen efter ett lämpligt hus. Björn sa "javisst, titta ni och nyckeln kan ni hämta hos grannen en bit därifrån". Det dröjde inte lång stund, innan de ringde tillbaka och var lyriska. Huset och omgivningarna passade precis för deras ändamål. Fick de låna det? Varför inte, sade Björn och från maj fram till midsommar det året pågick inspelningen.
Björn pekar och berättar. Han var ute över dagen vid ett par tillfällen för att se hur det gick till att göra film och fick en del förhållningsorder av filmteamet. Bland annat skulle han låta bli att klippa gräset, huvudrollsinnehavaren i filmen kom hit på semestern från Stockholm och hade själv inte möjlighet att klippa det.
Där uppe låg ekan som Michael Nyqvist sparkade sönder och senare eldade upp i filmen. På berghällen bakom huset byggde de upp en vit sjöbod. Ateljén möblerades om till sovrum och för att kunna filma inomhus satte filmteamet folie på fönsterrutorna runt glasverandan.
– Här på kökstrappan satt Lasse i filmen, precis som jag brukar och drack ett glas vin.
Björn fyller ryggsäcken med dagens lunch och vi tar oss ner till Härmanö huvud. I den naturliga bassängen, med grönt vatten och vit sandbotten, spelades badscenerna i Underbara älskade in. Här brukar också Björn, Moa och Olle bada. Idag är det lite för kallt i vinden och vi njuter istället av solen på klipporna och den medhavda matsäcken. Tills färden bär tillbaka till fiskarsamhället Stocken och hemfärd.
