Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

ikea_350

Designstjärnorna hjälpte inte Ikea

Det är skillnad på designmöbler och möbeldesign. Ungefär som skillnaden mellan Milano och Älmhult.
Ikea kallar sin design demokratisk och hävdar den massproducerade tillgänglighetsdesignens kvalitet mot den exklusiva, den som marknadsförs med formgivarens namn i stora bokstäver. Ikeas metoder för att uppnå denna designdemokrati har diskuterats många gånger men vi undviker den korridoren just nu och gör istället några nedslag i katalogen när Ikea faktiskt tagit hjälp av några alldeles äkta formgivarstjärnor.

Tapio Wirkkala: Viisi, Kuusi, Neljä
De här tre lamporna fanns med i 1963 års katalog, och även om ingen idag minns Viisi, Kuusi och Neljä ens på Ikea, så var lamporna förmodligen ritade för någon annan tillverkare som i sin tur överlät säljrättigheterna på Ikea. I början av 60-talet hade Ikea visserligen en egen produktion men mycket köptes fortfarande in från andra tillverkare.
Tapio Wirkkala var ett världsnamn inom formgivningen ända sedan genombrottet med Kantarelli-vaserna för Iittala 1946 och han ritade både brett, högt och lågt. Från dyrbart konstglas till ölflaskor och i alla möjliga material: glas, porslin, metall, trä och plast. Bland Wirkkalas uppdragsgivare finns storheter Rosenthal, Venini, Iittala, Murano, Idman och Asko men också anonyma tillverkare av enkla bruksföremål.
Viisi, Kuusi och Neljä med sina vitmjölkiga innerskärmar och blåtonade ytterskärmar är inte på något sätt unika - då hade de aldrig tagit plats i Ikea-sortimentet - utan exempel på ordinär bruksdesign, och Wirkkala har själv ritat snarlika lampor för andra tillverkare. Lamporna kostade 39.50, 47 och 43 kronor, och om det berodde på priset, utseendet eller Ikeas licensavtal vet ingen nu levande människa men i 1964 års katalog var den finska lamptrion glömd.

Vico Magistretti: Telegono
Mot slutet av 60-talet hade Ingvar Kamprad blivit mer eller mindre besatt av plast, och undra på det, materialet var som gjort för masstillverkning. Ikea satsade mycket pengar, och lär också ha förlorat väldigt mycket, i experiment med olika tillverkningsprocesser. Telegono var emellertid inget eget experiment utan en färdig produkt tillverkad hos Artemide i Milano, eller med dåtidens Ikea-nomenklatur: "på fina gatan".
Lampan ritades av Vico Magistretti, som trots att han tillhörde anti-köp-slit-och-släng-falangen hade börjat experimentera med plastmaterial under tidigt 60-tal och fått en första framgång med det stapelbara plastbordet Demetrio 1965. Telegono, som bygger på samma smarta vridbara skärmlösning som Magistrettis mer kända bordslampa Eclisse från 1966, presenterades på möbelmässan i Milano 1968. I Ikea-katalogen debuterade Telegono 1970 och kostade då 77 kronor. Gästspelet blev kortvarigt: en säsong. I andra länder och med andra distributörer hade Magistrettis Telegono större framgång.

Verner Panton: Vilbert
Om man skulle välja en formgivare så långt från Ikeas produktionseffektiva lagomestetik som möjligt, hamnade man förmodligen mycket nära Verner Panton, den danske formgivaren som såg det som sin uppgift att provocera människor till att använda sin fantasi. Slumpen ville emellertid att Panton bodde granne med Gillis Lundgren, Ikeas förste designchef, som under 1990-talet ledde ett utvecklingsbolag för Ikea utanför Basel. Och inte nog med det, Verner Panton hade mirakulöst nog en stol som var så fyrkantig att den kunde säljas monterbar i ett platt paket. Förmodligen det enda fyrkantiga Panton ritade under sin livstid för övrigt.
Nu var vägen in i 1994 års katalog långt ifrån spikrak. Till skillnad från Wirkkalas och Magistrettis lampor skulle stolen produceras av Ikea själva, och Panton, som normalt ritade för prestigetillverkare som Knoll och Vitra, var inte lagd åt varken kompromisser eller produktion på marginalen. Stolen i sig var inte problemet, fyra rektangulära MDF-plattor var som gjorda för Ikea, men färgen… Verner Panton både levde och verkade i en intensiv färgskala och hade in i det sista svårt att acceptera de utspädda standardlaminatfärger som skulle ersätta prototypens sprakande lackyta.
I 1995 års katalog är Vilbert upptagen som nyhet för 675 kronor, däremot inget om vem som ritat stolen. Året efter var den borta.

Tre produkter från tre formgivare med världsrykte som inte överlevde första året i Ikea-katalogen. Jämför det med Gillis Lundgrens Billy som funnits längre än Gamla Testamentet. Det finns säkert fler orsaker till varför de blev misslyckade hos Ikea men en sak är säker: ska man sälja designmöbler måste man också sälja designern. Det krävs odemokrati.
Men Ikea lärde sig. Efter Vilbert presenterade Ikea sin första PS-kollektion och nu trumpetades inte bara de kända namnen ut: Tomas Eriksson, Gunnel Sahlin, Tom Hedkvist, Tomas Sandell och alla de andra, hela kollektionen lanserades på möbelmässan i Milano.
Ikea är nu inne på PS-kollektion nummer 5 och avgående designchefen Lars Engman har som sitt testamente sammanställt lista på ett 60-tal Ikea-ikoner som ska finnas tillgängliga i sortimentet från och med säsongen 2008-2009. Och motivationen bakom?
- Jag tyckte länge att Ikea missbrukade god formgivning. Vi såg bara till det kommersiella. Ikea måste ha råd att ha kvar god formgivning i sortimentet även om det inte säljer en miljon saker.
Ikeadesign i andra hand
Klen initial försäljning och anonym Ikea-identitet gör Wirkkalas och Magistrettis lampor till högoddsare på andrahandsmarknaden. Wirkkala-liknande lampor finns på var och varannan loppis för en hundring, äkta vara kostar ett par tusenlappar i antikbodarna. Telegono hittar man enklast på utländska designsajter men också på japanska, holländska och italienska ebay.
Panton-stolen kan däremot inte varit helt mísslyckad med tanke på hur många exemplar som ändå cirkulerar på den svenska marknaden. Den är dessutom faktiskt bekvämare än den ser ut. Mellan tre och femtusen kronor får man räkna med att betala för en Vilbert i bra skick.
Mest läst