Vi blir hämtade i Stockevik av Rickard von Hilgers som tillsammans med hustrun Barbro och tre döttrar har bott här sedan tidigt åttiotal. De är ägare till hus Nr 50, ett av kaptenshusen som tidigare har varit skola på ön. Rickard kommer från Tyskland och han och Barbro bor i Düsseldorf på vintern.
– Välkomna och vilken tur vi har med vädret, säger Rickard när han lagt fast båten vid en brygga i Stockevik och ger oss flytvästar att ta på oss. Vi sätter oss i båten och han styr sin sjösäkra motorbåt ut över sundet. Och visst har vi tur, havet krusar sig bara lite lätt och det dittills ganska ostadiga vädret har stabiliserats något och solen lyser varm och skön.
Familjen von Hilgers har inte någon egen släktanknytning till ön, utan är släkt till släkten, om man så säger. Barbros syster Ulla-Lisa förmedlade köpet, mellan Barbro och Ulla-Lisas svärmor, som tyckte att det var roligt att sommarhuset på Gåsö stannade inom den utökade familjen.
Förr gick här en ångbåt
Till Gåsö kommer man bara om man som vi blir hämtade av någon på ön eller har egen båt. Förr gick ångbåten in hit på sin väg mot Oslo och då fanns fast båtförbindelse till Göteborg och Lysekil. Då var Gåsö en välmående ö som levde på fiske och fraktsjöfart. Kaptenerna byggde stora hus i hamnen och slog sig ner här med sina familjer.
Mot slutet av 1800-talet och fram till 1950 blommade också badortslivet på somrarna med kalla och varma tångbad. Stockholmare spenderade några veckor här varje sommar. Herrarna gick omkring på ön i kostym och halmhatt, kvinnorna bar långa kjolar och familjerna hade barnflickor till sina telningar. Ofta intog de sina middagar på pensionatets punschveranda. En del bodde där eller på hotellet ovanför ångbåtsbryggan. Andra hyrde in sig i något av kaptenshusen.
Från mitten av nittonhundratalet var det mest äldre kvinnor som ägde husen här. De hyrde ut och flyttade själva ner i källarvåningen på somrarna. När pensionatet och hotellet stängde 1957 ändrade sommarlivet på Gåsö karaktär. Så småningom försvann också post, affär och skola från ön.
Ordningsamt
Husen ligger tätt. De längst ner i den lilla hamnen är stora och har större trädgård. Det var de skutskepparna lät bygga åt sig på mitten av 1800- talet. Marken runt husen är i de flesta fall allmänning och de äldre husen har istället en bit mark på tusen kvadratmeter längre in på ön. Om det blir dåliga tider är det meningen att de ska kunna odla där.
Uppe på berget syns före detta badhotellet som är privatbostad numera. Vi snirklar oss mellan de röda sjöbodarna och kan se in genom de öppna dörrarna när vi går förbi. Allt där inne ligger prydligt på sina platser.
Blickar vi upp emot boningshusen ger de samma ordningsamma intryck. Husen är välhållna och de som har trädgårdar håller dem fina. Von Hilgers har målat fönstren i år berättar Rickard och det var inte länge sedan den vita färgen på huset bättrades på. Det syns, färgen riktigt blänker i solen. På marken finns inte ett grässtrå mellan kullerstenarna, istället ligger där blåmusselskal, för att det lyser upp och ser fint ut.
– De som bor här är vårdande människor, som värnar om det gamla. Även ungdomarna växer in i det efter ett tag och hänger snart på stegar och skrapar på husen, säger Barbro när vi går en liten runda.
Skolbarnen såg inte glada ut
Hon berättar att deras hus byggdes av skepparen Henrik Mattson som gifte sig med skollärarinnan Rut. Där var skola under många år.
– Först var Ruts mamma lärarinna sedan Rut. De var nästan lika stränga båda två så det var nog inte roligt att gå i den skolan. Den var ju som många andra skolor här i Bohuslän präglad av Schartauanismens disciplin och katekestragglande. Jag har gamla foton därinne på barnen i klassen och de ser inte glada ut, säger Barbro.
Inne i huset finns det kvar en del möbler som fanns där när det var skola. Bland annat ett brunt bokskåp.
I före detta skolsalen finns det också små hål i väggen som Barbro har pluggat igen med champagnekorkar. En gammal form av centralvärme. Vattnet värmdes i en stor behållare i källaren och vattenledningarna värmde sedan upp rummen.
Bevara mer än förändra
Huset är stort, det är högt till tak och det finns många sovrum, som är bra att ha nu när familjen har utökats med flera barnbarn. Två verandor, en på varje våning vetter ut mot Gåsörännan, huvudleden till Norge. En våning upp sitter Barbro gärna om kvällarna och om vädret tillåter. Då ser hon alla de stora fina båtarna som går förbi. Barbro och Rickard har målat verandan vit annars har de inte ändrat på mycket i huset. För dem handlar boendet om att bevara och förbättra snarare än att förändra.
Gåsö har en samfällighetsförening och varje år väljs de ut som har ansvar för underhåll och upprustning av ön. Öborna städar gemensamt höst och vår. Ofta tar man hjälp av varandras kompetenser och yrken. En jurist som bor här har hjälpt föreningen i en tvist. När det kommunala vattnet och avloppet skulle dras under Gullmarn, kom de tekniska kunskaperna hos en av öborna väl till pass.
Man tager vad man haver
Barbro har varit kulturminister, på skoj, i några år ända sedan det gamla vackra kapellet köptes in från staten. Där har blivit samlingssal för olika evenemang under devisen man tager vad man haver. En silversmed har haft utställning. Barbro själv som arbetar som samtalsterapeut har berättat om sin senaste bok Att samtala med barn – genom att lyssna med fyra öron.
Ett år samlade invånarna ihop tavlor de hade i sina hem och visade upp dem. Förra sommaren bjöd en av öborna in en huggormsexpert från Nordens Ark som berättade om ormen som invaderat ön de senaste åren.
– Det har aldrig funnits ormar förut, men nu finns det gott om dem. Experten tog på sig en handske och plockade ut en orm ur stenröset där borta. Bara sådär på känn. Häromdagen hade en annan orm letat sig in i källaren till grannhuset. Den bar husets ägare Sture Sundén iväg med och förpassade till den vildare delen av ön, säger Barbro.
Hade tur och såg en radannons
Stures hus hör till de minsta och kallas för Sättingen, som är namnet på ett fyrkantigt potatismått. Större än så kändes inte huset när Sture och Ingrid kom hit första gången.
– Ingrid är uppvuxen i Stockevik och vi hade hyrt i Fiskebäckskil och kände väl till Gåsö och ville gärna bo här. De flesta försäljningar på ön kommer aldrig så långt att de går ut på annons och det händer sällan att något hus är till salu här, så vi hade tur när vi såg en radannons i GP och åkte hit på visningen, säger Sture.
Sättingen var från början en bakstuga som hörde till ett av de andra husen. Ugnen var i källaren och de två andra våningarna var inte inredda. I det som numera är kök stod ett bord, en stol och en trappa upp var några tältsängar. Det var inte meningen att man skulle bo här men det hade ändå bott folk här genom åren. Sista familjen innan Sundéns hade huset som bas, men bodde i båten.
Många protester
Ingrid gick igenom det lilla huset på visningen och sa sedan till Sture:
– Det här ska vi köpa och göra något av.
När de strax efteråt fick bygglov för en veranda bestämde de sig. Med den skulle det bli ytterligare ett rum och möjligt att bo i. Vad de inte räknade med var att öborna inte var särskilt förändringsbenägna och många protesterade mot nybygget.
När de slog upp öppningen mot verandan doftade det härligt av skog, eftersom huset var isolerat med hundra år gammal mossa, minns de. I golvet bestod isoleringen istället av tång. När verandan stod klar smälte den väl in i bebyggelsen och alla blev nöjda.
På väggen hänger en bonad där det står I min egen lilla vrå trivs jag allra bäst ändå.
– Så är det, säger Ingrid, och det tog några år av hårt arbete innan allt blev klart.
Skrivarlya
De har dragit in vatten och installerat ett nytt kök. Tagit bort gamla linoleummattor och lagt in trägolv på gammalt maner, med sågat virke, laxade knutar och träpluggar. Och satt in ett nytt kök i gammal stil. En våning upp har Sture snickrat kojer sådana som man annars finner i båtar. Det är praktiskt eftersom de inte tar mycket plats. Många detaljer i huset återfinns i båtar och det är inte av en slump. Stures pappa var båtkonstruktör och är upphovsman till Folkbåten. Sture är själv gammal kappseglare och har precis konstruerat en mini- folkbåt, MF-båten, som tillverkas på Nicanders varv i Lysekil.
Innan vi tar oss in till Stockevik igen hälsar vi på i före detta pensionatet där vi träffar Lisa Haeger och lille Folke. Lisas mamma och tre tjejkompisar från Flickläroverket i Göteborg, köpte pensionatet för många år sedan. Nu har inte minst barnen och barnbarnen glädje av det.
Vi kollar också in i Barbros skrivarlya en bit in på ön. Från det lilla huset ser hon ut över strandängarna som vetter mot Storön, den naturskyddade ö som man kommer till med en träbro.
Eftersom det är semestertider och fint väder är det gott om folk ute i trädgårdarna.
– Fast egentligen är det bara ett par veckor om året som barn och barnbarn kommer ut och vi är riktigt många här på ön. På för- och eftersäsong är här lugnt, säger Barbro.
Mycket kånkande
Ett störtregn övermannar oss när vi är på väg till båten och vi tar skydd i sjöboden tillsammans med Rickard och Barbro. Utanför i regnet kommer en öbo kånkande på matvaror. Han har varit i Grundsund eller kanske i Lysekil för att handla. Det är en annan sida med att bo på en ö, det blir mycket kånkande.
– Men vi är också bra på att låna av varandra om det fattas oss något. Det skapar kontakter och en närhet som man kanske inte har på så många andra ställen, säger Barbro.¨
Tidigare under dagen minns jag att Barbro sa: När man går ner med slasken möter man ofta någon och då måste man prata en stund. Den tiden tar man sig gärna här.
