Som Säröbo sommartid har jag spanat på husen sedan de blev färdiga 2007. Den gamla vita oljemålade stugan Ekeliden, som har fått sig ett rejält uppsving och de tre stolta höga parhusen, målade i mörka färger, med järnvitriol och grön och svart falufärg. Så kaxigt att bygga dem här där det finns helt andra traditioner, har jag tänkt. De moderna husen ser tuffa ut, där de ligger i en backe nedanför en av de vanliga Särövillorna, en gigantisk vit patricierbyggnad.
När jag lyssnat på vad folk har sagt runt omkring mig om de nya husen de här åren, har det varit blandade omdömen. En del har tyckt att det är en väl häftig brytning, andra är förtjusta. Många har tonat ner kritiken allteftersom tiden har gått och husen smält in mera i bygden. Alla vet vilka hus jag pratat om. Ingen är helt likgiltig. Det är ett gott betyg, tänker jag när jag går förbi havsviken, golfarnas Driving Range och Gröna stugan, som var affär tidigare och närmar mig husen.
I det parhus som ligger högst upp i backen och som jag först stiger in i bor Helena och Michael Shanahan. De bjuder på kaffe och sockerkaka vid köksbordet, mittpunkten i huset. Helena är professor emerita på Göteborgs universitet och Michael är arkitekt ursprungligen från England. Sedan något år är de båda pensionärer och tillbringar mycket tid här. Paret har en lång boendehistoria bakom sig, bland annat har de levt och arbetat ett tiotal år i Swaziland, vilket det finns många spår av i inredningen.
Ett zebraskinn, lagligt skjutet i Botswana är fäst på den stora vita väggen bakom matbordet i sällskapsrummet en halvtrappa ner. Där på golvet ligger mattor från Swaziland och Etiopien. I ett av hörnen står en så kallad Makondeskulptur i svart ebenholts, från Tanzania. Både Helena och Michael arbetade inom sina yrken och med bistånd i Afrika. Hit till Särö kom de från Kungsladugård.
– När vi skulle måla om fönstren för tredje gången på Snäckvägen, tyckte vi att det var dags att lämna villan. Vi ville ha ett boende där vi slapp underhållet och tänkte oss något nytt ute på landet nära naturen.
De visste inte riktigt vart de ville och hade kollat många hus innan de kom hit.
– En arbetskamrat till Helena tipsade oss om Särö Gavlar och vi åkte hit, fortsätter Michael. De var inte riktigt färdigbyggda när vi såg dem, men jag tyckte mycket om designen och vi kände båda att här ville vi bo.
– Jag minns att det stod en lind utanför visningshusets fönster och såg framför mig att här skulle jag sitta när jag blir gammal och se årstiderna passera, säger Helena.
Nu blev det inte det huset de var inne i först, utan ett annat lite högre upp och mera avskilt och linden föll tråkigt nog i en storm. Men det spelar ingen roll, tycker de, den goda känslan finns kvar.
Egentligen hade de ingen anknytning till Särö, de hade bara varit här någon enstaka gång.
– Vi upptäckte omgivningen först när vi flyttat hit och det blev verkligen en bonus, säger Helena.
– Vi kände inte till de fina promenadvägarna innan och hur vackert det ligger vid havet, säger Michael.
Bella, deras glada italienska tryffelhund, en lagotto romagnolo, håller förstås med. Det har blivit många härliga promenader för henne vid havet.
Huset är på 150 kvadratmeter fördelade på tre våningar. Gästrum högst upp. Sovrum, badrum, hall och arbetsrum på andra våningen. Kök, toalett, hall och sällskapsrum härnere. Första plan går i två etager med en liten halvtrappa mellan.
– Så egentligen har huset tre och en halv våning och det blir ibland många trappor att springa i, påpekar Helena.
Eftersom matbordet står längst ner i sällskapsrummet hos familjen Shanahan, blir det extra mycket spring i trappen när de har gäster. Kanske inte helt optimalt om några år, men ännu så länge fungerar det bara som välbehövlig balansträning. Från köksavdelningen, ser vi ut i entrén, upp för trappan förbi vedstapeln till övervåningen och åt andra hållet ner i det kombinerade sällskapsrummet och matsalen. Det är öppna plan, ljust, luftigt och högt i tak i huset. I sällskapsrummet finns en hög glasdörr som öppnas upp fina dagar mot verandan i österläge.
Där äter Helena och Michael gärna frukost sköna sommarmorgnar. I köket finns en glasdörr som går ut till en veranda i väster. Berget bakom huset tar en del sol, så kvällstid är det picknickkorgen.
– Då går vi ner och sätter oss på klipporna och njuter, säger Helena.
Jag har bett Rickard Stark, på Okidoki arkitekter titta förbi. Det passar honom bra eftersom han inte bor långt härifrån och är pappaledig just nu med lilla Bea.
Detta var hans första projekt efter utbildningen på arkitekturlinjen på Chalmers och han fick möjlighet att fullfölja alla sina intentioner. Samspelet mellan hus, natur och kulturhistoria intresserar honom och här har han fått fritt spelrum. Husen tänkte han som att de tillhörde den stora villan som ligger ovanför på berget. Kanske var det här mangårdsbyggnaderna där arbetarbefolkningen som tjänade där bodde.
– Vi utgick från historien och landskapet när vi ritade husen. Tänkte att den böljande backen skulle prägla miljön både utanför och i husen. Inne har vi ju trappan som likt backen går i olika avsatser. Sadeltaken är knäckta efter topografin och ute ville vi att sikten skulle finnas kvar och att det skulle gå att vandra mellan husen som det hade gått innan de stod här.
Det är mycket högt i tak 3,40 centimeter nere i sällskapsrummet och det ger en härlig känsla av rymd. Blicken söker sig upp och ut i naturen. Glas möter nästan glas i husets båda hörn åt öster. Här är man hela tiden medveten om utanför. Inne är nästan ute. Genomlysningen finns också inne. Vi har redan talat om att man har fri sikt runt i huset från köket. Där matsalsmöbeln står i sällskapsrummet är det dessutom en liten öppning i väggen så att man kan se, känna och höra, vem som kommer in genom entrédörren.
Egentligen hade arkitekten Rickard Stark tänkt att det skulle vara en smal öppning mellan varje parhus, så att det inte blev ett stopp och så att den som gick förbi skulle kunna snirkla sig mellan husen ungefär som det går att göra i Gamla Stan i Stockholm. Men det gick inte att förverkliga enligt bygglovet. Med den öppningen skulle husen räknas som två hus istället för ett parhus, så passagen fick glasas in istället. Rickards tanke blev då att mellanrummet skulle kunna vara fullt med växter, upplysta på vintern. Det går inte så bra enligt Helena och Michael.
– På sommaren skulle det fungera, men det blir alldels för kallt där på vintern, säger Helena.
Peter Mild och sonen William sex år bor i huset längst ner mot golfbanan. De odlar tomater på sommaren i utrymmet mellan husen. När vi kollar in Williams rum på andra våningen, hänger röda små tomater på andra sidan glasväggen, de sista för säsongen.
Tidigare bodde de i en mindre bostadsrätt i ett gammalt vagnslider i Stallbacken och flyttade bara några hundra meter, när Peter och William sökte något rymligare.
– Jag hade tidigare bara sett de här husen från utsidan och gillat dem. När jag kom in och såg hur maffiga de var också här slog jag till direkt. Om man gillar arkitektur som jag gör och rymd är det ett perfekt hus att bo och möblera i, säger han.
Förra bostaden var ett gammalt renoverat vagnstall med lågt i tak och små fönster. Här på Särö Gavlar fick Peter stora vita väggar att laborera med. I det rymliga sällskapsrummet ser vi bland annat fantastiska målningar av Thomas Müller. Skulpturerna av Kjell Engman i glas kommer väl till sin rätt här.
Peter har lust för äventyr och brukar delta i krävande ultramaratonlopp bland annat i Kanada. Minus fyrtio–femtio grader är ingenting att springa i för honom. William är också van vid att vara ute i skog och natur. På gräsmattan utanför huset visar han oss hur han kan skjuta med pilbågen och han är duktig. Husets läge längst ner mot Driving rangen gillar båda killarna skarpt. Peter tycker att det är kul med liv och rörelse utanför fönstren. William brukar ligga i sin koja och spana på golfarna.
