Egentligen är det för dyrt för ett ungt par med sitt första barn, men det får bära eller brista, tänkte AnnCatrin. Hon och hennes dåvarande man var inte ensam på visningen och många var intresserade av huset. Hur ska det gå, undrade AnnCatrin oroligt, när hon gick därifrån. Säljarna, två döttrar och deras män, gick grundligt tillväga. Efter visningen, när de diskuterade hur dagen varit och skulle ta beslut om vem som fick köpa föräldrarnas hem, rev en av dem fyra lappar av en kollegieblocksida och delade ut till de andra. Var och en skrev den de tyckte skulle få köpa huset på sin lapp. AnnCatrin hade tur, för samtliga valde, ’den kvinna som så tydligt hade gett uttryck för att det var i det här huset hon ville bo’.
Det är 31 år sedan nu och hon har vårdat förtroendet väl.
– Tanken har hela tiden varit att bevara karaktären i huset, förbättra den och att inte byta stilen, säger hon.
Huset är byggt 1928 och ligger inte långt från Näsets båtplats. Från sovrummen på andra våningen och bastun i tillbyggnaden kan AnnCatrin se vattnet. Trädgården är stor och eftersom det varit åkermark här för länge sedan – innan huset byggdes – växer blommor och grönsaker bra. AnnCatrin tycker mycket om sin trädgård. Förutom blom- och grönsaksland har hon ett växthus och en nybyggd berså strax intill växthuset. Planeringen av bersån tog fart för ett par år sen när hon hade behov av ett skyddat ställe att sitta på. En väninna, som är designer och konstnär, ritade bersån med inspiration från Skulpturfabriken på Gotland. I planteringskärlen i betong växer det flox, lavendel och härliga örter och träkonstruktionen med sina rostiga armeringsjärn är inbjudande.
– Jag minns att vi satt här när bersån var under konstruktion och hade spänt upp snören i olika höjder för att bestämma hur högt trästaketet och hur höga betonglådorna skulle vara. Det var viktigt att bersån skulle smälta in i miljön och det gör den, tycker jag. Det är en fin plats för kontemplation.
AnnCatrin har bott större delen av livet i Göteborg men barndomen och uppväxten i Värmland har satt en stark prägel, inte minst i den härliga dialekten. Husgrunden framför oss består av bohusgranit och skifferplattorna som omger huset har AnnCatrin hämtat från Glava i Värmland. Huset har fått lite från båda landskapen, precis som AnnCatrin.
Med varsam hand har hon och hennes närstående förbättrat både ute och inuti.
– Det har tagit sin tid eftersom jag haft små ekonomiska resurser. Men med fantasi, kreativitet och handlingskraft har det varit möjligt, säger hon.
Taket med sitt vackra enkupiga lertegel var det första de lade om, av nödvändighet. Vid första inspektionen trampade AnnCatrins pappa igenom det gamla eternittaket på några ställen.
– Sedan kom han ner från Värmland och skulle hjälpa oss att lägga nytt och kunde inte förstå varför jag valt ett enkupigt taktegel när det fanns så mycket nytt och snyggt. Det här var på åttiotalet och då var det populärt med svart och blankt betongtegel. Men vi ville återställa det som det kunde ha varit en gång, säger AnnCatrin.
Under lång tid var huset gult med bruna spröjsade fönster, ett färgval som var populärt på slutet av sextiotalet. Det kallades därför för ”Gula huset” av dottern Julia. När AnnCatrin ville måla om det vitt protesterade hon lite på skoj. Namnet var hemtamt och ”Vita huset” kunde det ju inte heta. Det namnet redan upptaget.
– En dag satte jag igång och målade en sida medan jag lyssnade på P1. Färgen jag använde var vit och vattenbaserad. På kvällen kom Julia med pojkvän på besök och under natten regnade det. Morgonen därpå hade nästan all den vita färgen regnat bort. Fasaden var en flammig blandning av gult och vitt, säger hon.
Ni kan föreställa er samtalen i huset på morgonen: ”Där ser du mamma huset vill behålla sin gula färg”. Till slut blev det trots allt vitt med blå fönsterfoder, spröjs och dörrar.
– Det är en alldeles speciell blå färg, säger AnnCatrin och granskar den med en nöjd min. Ett mellanting mellan grekiskt blå, den danska och den Bohuslänska blåa som går att se på dörrar och fönster.
Fotografen Sören dyker upp och berättar att orsaken till att många dörrar i medelhavsländerna är blå, är för att flugor inte gillar den blå färgen. Det blir i det närmaste flugfritt inne. Varken jag eller AnnCatrin har hört talas om det. Senare slår jag upp det och får det bekräftat. I texten jag läser är det just indigo den indiska blå som flugorna inte tycker om.
I huset fanns från början en charm, en själ och en värme som var påtaglig. Inget av det gamla var förstört. Skjutdörrar, breda golvlister, allt fanns kvar. Flera av det gamla parets möbler ingick i köpet och står där fortfarande. De har restaurerats med säker hand av AnnCatrin. Som till exempel de två bekväma stolarna i vardagsrummet i ett rött ylletyg. Runt matsalsbordet står stolar AnnCatrin fått av en väninna, som inte hade plats för dem. De har hon klätt med svart fårskinn från en gammal uttjänt fårskinnspäls.
– Det var långt innan det blev modernt med fårskinn på möbler. När de slits ut tar jag mig en runda på secondhand och ser om jag hittar någon gammal fårskinnspäls, säger AnnCatrin.
Hennes inredningsstil är en blandning av gammalt och nytt med många piffiga detaljer.
– Jag tycker om det sparsmakade och att detaljerna finns där, men att de inte är så påtagliga. Det blir mer spännande så, säger hon.
Nyaste tillskottet i huset är tillbyggnaden åt baksidan. I den ryms badrum och bastu på övervåningen och tvättstuga i bottenplan. Det känns riktigt lyxigt, tycker AnnCatrin.
– Det var pappas förtjänst att det blev av. Han sov över här och använde duschen i källaren, som vi hade haft under alla år. ’Så här kan du inte ha det längre AnnCatrin’, sa han. Du kan inte gå ner i källaren och duscha hela livet.
Sagt och gjort. Jätteprojektet drog igång, med stöd av föräldrarna. Men den här gången har AnnCatrin inte gjort hantverket själv.
– Och fint blev det, säger hon förtjust.
