Det är stilla och vackert där den ligger dold i dalgången mellan Guldheden och Annedal. Men Änggårdskolonin har en stormig historia. Stugorna har hotats av rivning många gånger och än i dag får kolonisterna argumentera för att få behålla sin oas mitt i stan.
Det är en av de alltför få strålande sommardagarna och det räcker att jag slår mig ned med en kopp kaffe i Maria Falks trädgård för att känna hur stressen rinner bort. Solen har stigit över den stora eken bakom hennes stuga, blommorna doftar, bina surrar, koltrastarna sjunger. Änggårdskolonin visar sig från sin allra bästa sida. Den ligger mitt i stan, men är ändå märkligt osynlig. Att säga att det här är en idyll är snarast en underdrift.
Maria Falk berättar att det fanns drygt 100 odlingslotter här när koloniområdet invigdes 1913. Från början var det främst de fattiga i Haga och Annedal som odlade till husbehov. Fast det var nog också med glädje som Haga- och Annedalsborna lämnade sina ofta mörka och trånga lägenheter för sol och frisk luft i koloniområdet.
Redan på 1940-talet började dock området naggas i kanten, ett tiotal lotter försvann när Guldhedsgatan breddades. Senare kom ett dråpslag: 1958 revs cirka hälften av de kvar- varande stugorna när man skulle bygga nytt för högskolan. Men det blev inget med det bygget, utan bara en stor parkeringsplats för Sahlgrenska sjukhuset. Sedan dess försvarar kolonisterna sina återstående 50 stugor envist. De har hotats många gånger – av planer på utbyggnader och trafikleder men kolonisterna har varje gång övertygat politikerna om att området är värt att bevara.
– Det bästa försvaret för oss är att vara så öppna som möjligt och få uppmärksamhet, säger Maria.
– Vi har en stor lekplats vid Föreningshuset, dit alla kan komma och vi vill att folk ska promenera igenom här. Vi anordnar Änggårdskolonins dag i juni och varje år har vi haft öppet under Kulturnatta.
Hon berättar att man redan vid starten 1913 byggde stugor på lotterna. Någon enhetlig form på dem har det aldrig varit fråga om och än i dag kan man se de mest fantasifulla varianter. Många är gamla och påbyggda i olika omgångar men det finns också nybyggda, begränsningen är att de inte får vara större än cirka 35 kvadratmeter.
Men från början var stugorna mycket mer anspråkslösa. Maria pekar på en liten bod hon har på lotten. Det är den ursprungliga byggnaden.
– Dotterdottern till den som byggde stugan har berättat för mig hur deras morfar bäddade för henne och hennes syster på golvet i boden.
Någon gång senare har Marias nuvarande stuga byggts. Byggnadsmaterial var ofta virke man kommit över, som bräder från packlårar från hamnen. Maria hittade sin stuga av en slump. När hon en gång för tio år sedan promenerade förbi satt det en till salu-lapp på grinden.
– Sedan räckte det att jag kom in på verandan så hade jag bestämt mig, säger hon.
Strax därefter köpte hon stugan, tillsammans med en god vän. Därefter har Maria låtit bygga om den lite, bland annat gjort ett sovloft, öppnat upp en ny entré till verandan och flyttat köket till allrummet och gjort det gamla köket till sovalkov. Maria berättar att det nästan bara är personer som bor centralt som har stuga i Änggårdskolonin. Många har ingen bil.
– Det är fantastiskt att ha en stuga i stan i stället för ett torp i skogen. Man träffar människor och regnar det promenerar jag bara hem, säger hon.
Maria bedömer att det pågår ett generationsskifte, med fler barnfamiljer i området.
– Det är så härligt att höra barnen stoja runtomkring, säger hon.
I kolonilotten intill Marias håller just en av barnfamiljerna till. Fast vi får gå runt hela kvarteret för att komma dit, det finns inga genvägar genom området.
– Det är här är en av de ursprungliga stugorna från 1913, berättar Anna Baurer.
Och själva stugan är verkligen pytteliten. En inbyggd veranda har troligen tillkommit senare, liksom ett stort sovloft. På loftet bor hela familjen hela sommaren: mamma Anna, barnen Blixa, 7, Agnes, 5, och Calle, 3 år, samt pappa Nisse Sjööman.
– Det är så enkelt här, barnen har inte med så mycket saker utan leker med det som finns, säger Nisse och pekar på ett litet hus som barnen gjort av ett mjölkpaket och placerat i en blomrabatt.
Anna är textilkonstnär och har sin ateljé på Konstepidemin strax intill. Nisse jobbar i skolan och är ledig en stor del av sommaren, men när de jobbar är det lika enkelt att ta sig till jobbet från stugan som från lägenheten, påpekar de. Alla stugorna har numera kommunalt vatten och avlopp. Men Anna och Nisse har hoppat över varmvattenberedaren och i stället installerat en diskmaskin i en liten utbyggnad, som tidigare troligen var kök.
En liten bit från familjen Baurer-Sjööman har Simonne Henke sin stuga. För att vara en kolonistuga känns den gans- ka rymlig och den är klädd med korrugerad plåt.
– Jag drömde ju om en stuga med snickarglädje och inte alls om en orange plåtstuga, säger Simonne och skrattar gott.
På sommarhalvåret bor hon i stugan med sina två 15-åriga döttrar så mycket som möjligt. Simonne har installerat en luftvärmepump så hon kan vara i stugan på dagtid under vintern. Men det blir för kallt att sova över då, säger hon. Stugan är Simonnes kreativa oas. En hörna är full av verktyg och sytillbehör och trädgården full av återvunna saker, bland annat gjutjärnsgrejer, som bara blir vackrare ju mer de står ute. En azalea doftar vaniljsött, Simonnes trädgården prunkar av ett otal olika växter med smala slingrande stigar emellan.
– De flesta växterna kommer från den tidigare ägaren, som
var amatörbotaniker, men då stod de i raka rader. Jag har flyttat runt dem till en mer kreativ oordning, säger Simonne.
Det är ljuvligt i Änggårdskolonin. Men alldeles för snart är det är dags för mig att åka tillbaka till kontoret och skriva. Det är med saknad jag lämnar kolonin, men upplevelsen av stilla frid följer mig på hemvägen som ett rogivande mantra.
