Mitt på Kungsgatan i ett regnigt Göteborg blir Sokol stoppad av en tjej som jobbar för UNHCR, FN:s flyktingorgan.
– Vet du hur många människor som är på flykt i världen? undrar hon.
– Ja, jag var en av dem, säger Sokol och berättar att varje år köper hans skola in pennor och block från UNHCR som de delar ut i Albanien.
Han låter uppgiven när han pratar om kriget i nuvarande Kosovo i slutet på 1990-talet. Nära en miljon människor flydde och han själv hamnade i småländska Vimmerby. Då var han 46 år och hade fru och fyra barn kvar i hemlandet.
Att han nu, 16 år senare, ska påbörja en magisteruppsats om hur nyanlända ska integreras är en naturlig fortsättning på det arbete han påbörjade efter bara några månader i Sverige.
– Man måste göra något, säger han. Det finns ett albanskt ordspråk som lyder: "vattnet som inte rinner kan man inte dricka".
Han pekar på vattnet som samlats i groparna mellan kullerstenarna och förklarar att det blir smutsigt, obrukbart. Samma sak händer med människor som inte tar sig för något, menar han.
Tack vare sin starka vilja och en vänlig journalist lyckades han få en praktikplats på Vimmerby tidning. Först fick han bara vara med på möten, men efter en vecka sa hans handledare: "Kom tillbaka i övermorgon med ett reportage. Skriv om vad du vill".
Som tur var kände Sokol en alban som jobbade på Ica och bestämde sig för att skriva om hur hans vän med familj upplevde Sverige. Det blev tio sidor på albanska som han fick korta ned och översätta till svenska med hjälp av redaktören. Varje vecka under ett halvårs tid fortsatte han att skriva reportage om integration.
– Men sen blev jag tvungen att flytta till Norrbotten, säger Sokol. Det var is överallt!
I Luleå fick han äntligen återförenas med sin familj. Han studerade mer svenska och fick kontakt med författare som inspirerade honom att skriva skönlitterärt.
I början av 2003 flyttade familjen till Borås där Sokol fick jobb som språkstödjare på Fjärdingskolan. Han trivdes bra, men efter ett par-tre år ville han gå vidare och bestämde sig för att läsa till grundskollärare. Ungefär vid samma tidpunkt arrangerade Sokol ett utbyte mellan Fjärdingskolan och en albansk grundskola. Ett projekt som fortfarande pågår.
– Vi har varit på en barnfestival också! Albanska barn fick presentera svensk musik…
Orden forsar ur Sokol när vi förflyttar oss mot den rundade byggnaden i glas där han studerar. Men under magisterkursen i pedagogik har han bara behövt infinna sig på Pedagogen en gång i veckan. Heltidsjobbet som lärare och skrivandet på kvällarna har han hunnit med ändå.
Han är också engagerad i det albanska kulturcentret han startade i Borås 2007. Syftet var inte enbart att upprätthålla albansk kultur utan att lika mycket ta del av svenskt liv och lära känna svenskar.
– När du flyr från ett land har du med dig två bagage, säger han. Det ena är din väska med kläder och det andra är kulturen.
Men problemet, enligt Sokol, är att du glömmer väskan med kulturen och inte heller kan ta till dig det nya landets bagage och därför hamnar i ett vakuum. En av böckerna han har skrivit handlar om vad albaner kan lära av svenskar. Att vara stolta över sina idrottsmän till exempel.
– Jag berättar om Ingemar Stenmark, säger Sokol och skrattar. Att hela landet stannade i en kvart när han åkte skidor.
Fakta: Sokol Demaku
Ålder: Fyller 62 år i september.
Bor: Villa i Borås.
Familj: Fru och fyra vuxna barn.
Gör: Grundskollärare, författare, frilansjournalist, på väg att ta magisterexamen i pedagogik, ordförande i Albanska kulturföreningen Migjeni, samhällsinformatör för nyanlända.
Intressen: Skriva, läsa, resa i olika länder.
Aktuell: Med diktsamlingen "Den magiska vinden" och översättningen av Jonas Hassen Khemiris senaste roman till albanska.
