Bohusläns skräp blir framtidens mode

ANNONS
|

Elva återvunna pet-flaskor. Mer än så ­behövs inte för att tillverka skosulorna till Adidas nya sneaker. Under lanser­ingen tidigare i år var det uppenbart att skojätten var stolt. ”Vi förvandlar ­problemet till lösning, hotet till ­hållbar design” förkunnade de.

Ungefär samtidigt presenterade ­Tretorn i samarbete med Naturkompaniet en regnjacka tillverkad av fiskenät som gått förlorade i haven, så kallade spöknät. Glasögontillverkaren Karün gör moderiktiga bågar av samma material. En allt större del av modevärlden har insett att produktionen behöver en ny inriktning, både för att överleva och för att vara ­motiverad. Mitt i omställningen står en grupp bohus­länska yrkesfiskare. Hur gick det till?

ANNONS

Sixten Söderberg var inte bättre än någon annan. Inte ett dugg faktiskt. Som yrkesfiskare i Smögen åkte han dag­ligen ut med sin lilla båt och återvände med sill, makrill och räka. Det småskaliga kustfisket blomstrade, men något ­miljötänk var det inte tal om.

– Fiskenät och annat man inte längre behövde blev lig­gande i sjöbodarna. Ibland hände det att saker trillade ner i havet. En del uttjänta redskap kastades också medvetet ­överbord. Det var inte så noga, säger Sixten Söderberg.

Så en dag blev han förälskad i en marinbiolog. De delade kärleken till havet, men var oense i sak. Själv levde Sixten ­Söderberg efter filosofin att alla får sköta sitt. Nog hade han märkt att fiskebestånden stadigt minskade i takt med att båtarna blev större, men så länge han fick fångst i sina trålar var han inte orolig. Hans blivande hustru blev provocerad. Hon lärde honom allt om havets ekosystem och hur det hela hängde ihop. Att skräpa ner var också oacceptabelt. Spökgarn orsakade lidande för djur som riskerade att fastna och dö. ­Sixten Söderberg var inte sämre än att han kunde ändra ­inställning. Det hela blev också starten på en ny karriär.

I dag har han hunnit fylla 76 år och är fortfarande lika aktiv. Han pratar snabbt och med bred dialekt samtidigt som han visar oss runt i Fiskareföreningen ­Nordens lokaler.

ANNONS

– Vi hade besök av miljöministern Karolina Skog ganska nyligen. Vi är ledande i Sverige på det vi gör, kanske i Europa till och med, säger Sixten ­Söderberg.

Han räcker oss ett par ­solglasögon och uppmanar oss att studera dem noga. De är matta och nästan lite lakrits­aktiga i färgen. Inte glansigt svarta som så många andra ­solglasögon. Det beror på att de är tillverkade av återvunna fiskenät.

Sedan ett par år tillbaka leder Fiskareföreningen Norden ett projekt tillsammans med en rad bohuslänska hamnar och ett 20-tal fiskemän i närområdet. Fiskemännen plockar upp gamla nät, bojar och burar från havet. Skräpet omvandlas sedan till plastpellets och säljs till det lilla glasögonföretaget Karün, men också till storbolag som Lego, Adidas och Volvo.

Intresset är en del av en större trend, inte minst inom modeindustrin. Förutom Adidas skor och Tretorns regnjacka har klädföretaget G-Star lanserat en klädkollektion som tillverkats av fiber av återvunnen havsplast. Sportkedjan Stadium saluför en hållbar kollektion där kläderna är tillverkade av återvunnen polyester från bland annat pet-flaskor.

Insatsen i Bohuslän, som går under namnet Håll havet rent, har hittills fått bort 37 ton plast från havet. Det hela ses som ett pilotprojekt som i framtiden kan stå modell för fler hamnar och länder.

ANNONS

– Om vi inte minskar mängden skräp i haven kommer fisken att dö. Plasten måste bort, säger Sixten Söderberg.

I Nordsjön dumpas stora mängder skräp. Det mesta sjunker till botten och resten flyter omkring på havsytan eller spolas upp på stränder. På grund av ­omgivande strömmar är bohuskusten överlägset hårdast drabbad i Sverige. Faktum är att Bohuslän har en av de skräpigaste kuststräckorna i Europa. Varje timme ­flyter fem badkar med skräp i land här.

Lite drygt en mil från Smögen, i Ramsvikslandets natur­reservat i Kungshamn, hänger ovädret i luften. Mörkblå hotfulla moln svävar ovanför oss. Vinden tar i och får vassen vid strandkanten att dansa. Det hade kunnat vara idylliskt. Det är det inte. Naturreservatet är belamrat med plastskräp.

– Vadå, det här lilla? Det här är ingenting! säger Stefan ­Majlinder.

Han och hans tre strandstädarkollegor från Sotenäs ­kommun plockar skräp på heltid. I sina händer håller han nu en tandborste och en bensindunk. I strandkanten ligger en vit plastmugg och guppar i takt med vågorna. Under hans stövlar har ett virrvarr av röda och turkosa snören trasslat in sig i tången. Ändå är det en ovanligt bra dag.

Det brukar vara ännu mer.

ANNONS

– Vi kan hitta precis vad som helst. Vad du än kan föreställa dig. En gång hittade vi ett skottskadat kylskåp. Någon hade skjutit på det med ett hagelgevär.

Att insatsen behövs råder det ingen tvekan om. I fjol samlade strandstädarna ihop sammanlagt

32 ton skräp, varav cirka 80 procent bestod av plastföremål. Till sin hjälp har de också en specialdesignad strandstädarbåt som de kan använda för att nå öar och holmar som är svåråtkomliga från land. Även privatpersoner hjälper till att plocka skräp och ringar in sina fynd på en så kallad strandstädarkarta.

Det finns inget som tyder på att skräpet kommer att ­minska. Tvärtom. För fem år sedan hittades en plastbit per decimeter på Bohuskusten. I dag är siffran uppe i 20 plast­bitar per decimeter. Det skräp som är i särklass vanligast är plastpåsar och fiskeredskap.

Bethanie Carney Almroth är lektor i zoofysiologi vid ­Göteborgs universitet. Hon konstaterar att den marina ­nedskräpningen är ett globalt problem. Det är de stora världshaven som drabbas allra hårdast av plastskräpet och redan år 2050 kan haven innehålla mer plast än fisk.

Frågan har dessutom ytterligare en dimension.

När större plastbitar utsätts för solljus och vågor bryts de sakta ner till mindre partiklar, så kallad mikroplast. Det är ett problem eftersom både plankton, fisk, ostron och musslor äter mikroplasten i tron att det är mat. Forskare har även hittat rester av plast i havssalt, honung och öl.

ANNONS

– Den plast som syns är lättare att sätta prislappar på. Man kan se att fåglar ätit tändare och tandborstar, att de har dött av plast. Man kan räkna ut hur mycket en stad förlorat på ­turism sedan det började välla in massa plast. Man kan se hur mycket det kostar när plast blockerar pumpar och fastnar i fiskenät. Mikroplasten är mycket svårare att sätta fingret på, säger Bethanie Carney Almroth.

Hon konstaterar också att plast har blivit en komplicerad sak att välja bort. Trots att det är en oljebaserad produkt är plasten billig att tillverka och används i dag så gott som överallt. Plast finns i allt från fleecetröjor till kosmetika, konstgräsplaner och bildäck. Många partiklar är dessutom så små att de inte filtreras bort av reningsverken utan tillåts rinna rakt ut i sjö och hav. I dag finns det inte ett enda vattendrag i världen som inte innehåller mikroplast.

Att klädbranschen börjar förhålla sig till problemet med plast, och sin egen roll i det problemet, är oundvikligt. Det tror Fredrik Ekström, kommunikationschef på Tretorn.

– Att återanvända förbrukat material kommer att bli en nyckelfaktor, inte bara för industrin utan för samhället. Det ekologiskt hållbara och det ekonomiskt hållbara står inte heller längre i motsats till varandra. För tio år sedan var det kanske så, det var för svårt eller kostade för mycket att återvinna, men i dag finns tekniken som gör det lätt.

ANNONS

När klädföretaget började att se över vilka material som används, var nylonet i regnjackorna ett av problemen som började vridas och vändas på.

– Många av våra regnjackor är vävda av en nylontråd, och nylon framställs i en kemisk process vilket inte är långsiktigt hållbart att hålla på med egentligen. Så vi började titta på pet-flaskor, konsumentplast och sådant som slängs i naturen, och fick upp ögonen för fiskenät. De är av väldigt stark kvalitet, och det finns otroliga mängder som bara driver runt i haven, säger Fredrik Ekström. Incitamenten är flera för företaget, som inte bara kan sälja en jacka som känns schysst att göra.

– Vi hjälper till att kommunicera att det här problemet existerar. Men de här projekten måste bli stor­skaliga, annars blir det bara just kommunikation av det, en trevlig artikel. Man måste upp i produktion för att göra nytta.

Lektor Bethanie Carney Almroth tycker att man som konsument gärna får välja bort engångsbestick och andra onödiga plastprodukter. Hon konstaterar samtidigt att politikerna och industrin måste ta ansvar. Allt kan inte ligga på den enskilda konsumenten. Under sommaren har ­många butikskedjor till exempel börjat ta betalt för sina plastpåsar. En plastkasse används i ­genomsnitt bara i tolv minuter.

ANNONS

– Det är lätt att sprida klimatdepression när man pratar om det här. Folk kan lätt känna sig skuld­belagda och orkeslösa. Men det gäller att tänka att vi har chansen att vända det hela, säger Bethanie ­Carney Almroth.

Med jämna mellanrum dyker det upp exempel på superuppfinningar. En amerikan syntes flitigt i media i våras sedan han utvecklat en maskin som sög upp havsplast. Det finns också larver som ska tugga i sig plast. Bethanie Carney Almroth tycker det är spännande, men konstaterar att det inte löser själva problemet. Själva ­inflödet av ny plast måste stoppas.

Sixten Söderberg i Smögen håller med. Om trenden fortsätter riskerar det att bli slutet för yrkesfiskarna. Redan nu finns regioner i världen där man tvingats sluta fiska efter- som fångsten innehåller så stora mängder plast att den anses skadlig att äta. Helst skulle Sixten Söderberg vilja se hårda lagkrav och strängare regler som tvingade både privatpersoner, fiskare, tillverkningsindustri, oljeindu­stri, sopföretag och andra att städa upp efter sig.

– Det jag är mest bekymrad över är att det tar sådan tid. När man är i min ålder har man inte all tid i världen. Just nu ökar plasten i ­stället för att minska och jag vill hinna se en förändring ­under min livstid. Är det för mycket begärt?

ANNONS
ANNONS