Hagen vid strandängarna breder ut sig med ljus himmel över det grunda sundet. Gräset påminner en aning om Island, magert och havspräglat, bra för Oddur och de andra islandshästarna som betar där. Bodil hämtar sin häst och vi vandrar tillbaks mot stallet, medan hon berättar om hur hästarna åter klev in i hennes liv för sådär 20 år sedan när äldsta barnet började rida. Det var ren lycka och känslan av att vara på rätt plats infann sig direkt.
–Jag tänkte: gud vad kul det här var, varför har jag väntat så länge. Samtidigt trodde jag att mer av mina ridkunskaper skulle finnas kvar, tillägger Bodil med ett skratt.
Sen var det skillnad att rida islandshästar jämfört med lektionshästarna från förr. De har två extra gångarter, tölt och pass. Nyfiken på dessa säregna, små men starka hästar, anmälde hon sig till ridlektioner.
–Det är roligt med dressyrarbetet och att hitta de små nycklarna som gör att hästen hittar gångarterna och gör vad man ber om.
Uppvuxen i Göteborg hängde hon som så många andra unga flickor i stallet.
–Jag red under mellanstadieåren, sen räckte inte veckopengen längre och annat blev med tiden mer intressant. Men det var där under de där tidiga tonåren i stallet som kärleken till hästarna grundlades, och för Bodil handlade det om långt mer än ridningen, det var själva realtionsbyggandet, att komma nära.
–Jag var skötare till stallets äldsta, lite skruttiga häst som stod längst ner i ett hörn och som ingen annan brydde sig om. Henne pysslade jag om. Det var mysigt att ha nån att ty sig till, prata med och vända sig till när man var ledsen eller arg.
Som ung utbildade hon sig till bildlärare på konstfack i Stockholm, men återvände sen till västkusten. Bildade familj och när andra barnet kom längtade de till landet och bosatte i Tjuvkil, nära stallet där Oddur nu står uppstallad.
Efter 35 år som bildlärare kände Bodil att skolan förändrats så mycket att glöden för lärargärningen inte längre infann sig.
–Jag gillade skolan som den var på 80-talet men mindre nu, sammanfattar hon. Hon beslutade sig för att sluta undervisa och fick en administrativ tjänst istället.
–Plötsligt var jag ledig på kvällarna och hela helgerna. Då insåg jag hur mycket jobb jag alltid tagit med mig hem. Det var en frihet och lättnad medan fritiden fick mer svängrum.
–Så när min man Peter skaffade ny bil, undrade han om inte jag ville köpa häst, berättar hon och hela ansiktet skiner upp.
Hon minns hur det under den unga hästperioden stod egen häst högst på önskelistan. Som en ouppnåelig dröm, viktig att sätta på pränt år efter år.
–Och i vintras, så himla långt senare, hade jag plötsligt tid och möjlighet. Det stod klart att jag faktiskt kunde skaffa häst på egen hand.
Den efterlängtade drömmen blev verklighet och Oddur blev hennes, den unga hästen med växelverkande lugn och energi.
–Han var länge tonåring, men nu har han tagit studenten, ler hon med mjuk blick på hästen som står stilla under de rytmiska rykttagen och Bodil försöker förklara vad hon vill nå med sin ridning och hästhantering.
–Jag vill att Oddur ska tycka det är lika kul som jag. Jag lyssnar mycket på honom, försöker tänka mig in i hur han fungerar och kommunicerar.
Med ödmjuk hållning försöker hon se sin roll i hästens beteende och utveckling.
–Blir något fel är det i regel jag som är otydlig eller okunnig. Målet är att vara så duktig på att tala om vad jag vill och att han samtidigt behåller sin glädje och vilja.
Ute på grusvägen som slingrar sig genom landskapet syns det. Den där ömsesidiga glädjen i blicken och rörelserna och med en liten gest från Bodil ger de sig iväg i taktfast tölt.
Fakta: Bodil Ahnoff
Ålder: 61 år
Bor: i Tjuvkil
Intressen: Oddur, göra keramik och äta goda ostar.
Det bästa med hästar: att de tvingar en att vara här och nu.
Hästarnas plats i mitt liv: överst på att-göra-listan när jag är ledig.
