”När är det i år? Du kommer väl som vanligt? Vilka körer ska vara med?” Intresset för Julsång i city är stort och Bo Eek har bestämt sig för att köra ett år till.
– Det blir den 51:a gången. Vi har just börjat med programmakeriet, säger han och berättar om hur det hela startade.
Traditionen kom från England
1966 började sjömansprästen Sven Johansson efter engelsk sed att sjunga julsånger på varuhusen ihop med ett par körer; något som året därpå avslutades med andakt och julsång i Domkyrkan. 1968 tog Bo över och har sedan dess utvecklat konceptet i takt med att intresset vuxit hos såväl publik som körer. Numera är föreställningarna fem till antalet med olika program och nya körer varje gång.
– När vi står där och sjunger år efter år så är det för att förmedla vår kristna identitet och tradition till kommande generationer. Därför är det jätteroligt att så många barnkörer och musikklasser vill vara med, säger Bo och tillägger att det länge var unikt att sjunga julsånger i kyrkan på en vardagskväll utan liturgiska inslag. I dag finns det knappt någon församling i landet som inte har detta.
Gillade sockerdricka och mjuk pepparkaka
Bo föddes i Olskroken, men växte upp i Lerum. Han blev barnhemsbarn som sexåring, eftersom han var trotsig och matvägrade. Under ett knappt halvår vistades han på Myrornas barnhem vid Slottsskogsvallen.
– Det var en rolig tid. Jag upplevde krigsslutet 1945 där. Vi fick sockerdricka och mjuk pepparkaka och det hängde flaggspel i taket. Efter bara en dag på Myrorna åt jag friskt!
Bo gillade aldrig skolan, men tog ändå studenten på Schillerska gymnasiet. Att han sedan började läsa teologi i Lund har sin förklaring i en upplevelse han hade som liten i Lerums missionshus.
– Jag identifierade mig väldigt starkt med pastorn som stod där och predikade. Det är intressant att man kan leva på en sådan tidig kallelse, säger han.
Efter att ha prästvigts i Göteborg fick han sin första tjänst i Biskopsgården, där den nya staden byggdes med ”en härlig blandning av varvsarbetare, konstnärer och akademiker”. Att sextiotalet var en politiskt omvälvande tid märktes också i kyrkan.
– Vi hade fastemarscher genom stadsdelen och sjöng sånger till gitarr. Folk i Biskopsgården tog till sig evangeliet; inte minst ungdomen.
Präst i jeans på Smögen-bryggan
Som stiftsadjunkt för ungdomsarbetet fick Bo ”stångas rätt ordentligt” i den gammalkyrkliga miljön.
– Vi gick utanför ritualen och for efter kusten för att möta människorna där de var. Jag hamnade på löpsedeln där jag stod på Smögens brygga iförd jeans och tröja och sjöng, säger han.
Detta blev upprinnelsen till Sommarkyrkan, som senare följdes av Fjällkyrkan.
– När människor har semester öppnar de sig för existentiella frågor, säger Bo som senare fick utveckla detta på nationell nivå och blev ”pappa” till vägkyrkorna.
"Skandalorgeln" gav stora rubriker
Som kyrkoherde i Haga hamnade han återigen på löpsedlarna; nu med ”skandalorgeln”. Han ansåg nämligen att Hagakyrkan behövde en ny orgel och drog därför igång en insamling.
– Jag är rätt bra på att tigga och lyckades få ihop pengar, men Svenska kyrkan sa nej. Till vadå? Jo till ett beslut som de tyckte att Hagakyrkan inte hade rätt att fatta. Hela kulturgöteborg stöttade orgeln och startade ett namnupprop. Ärendet gick ända upp i regeringsrätten där vi förlorade. Men då var orgeln redan installerad. I dag är den älskad av alla musiker!
Under sina åtta år som domprost i Skara, gick Bo i bräschen för en stor ombyggnad av domkyrkan; något som orsakade en våldsam debatt.
– Skara är en av de äldsta städerna i landet och oerhört traditionell. När förändringen är svår, kan vissa ta till vad som helst. Det var jobbigt och vi fick ta tuffa beslut, men jag överlevde, säger Bo.
Ärtsoppa och punsch en gång i månaden
2003 gick han i pension och flyttade tillbaka till Göteborg. Almanackan var tom och telefonen tyst. Bo kände sig lite vilsen och kontaktade därför några likasinnade med förslaget att äta ihop. Det hela utvecklades till ”Ärtor i Haga”. Gänget ses i Haga församlingshem sista torsdagen i varje månad för ärtsoppa, varm punsch, kaffe och kaka.
– Vi turas om att laga mat, duka och diska och går sedan trötta hem efter dagens värv. Numera kommer det så mycket folk att vi inte kan ta in fler.
En musiker och en föredragshållare bjuds in till varje tillfälle.
– Vi har haft landshövdingen, biskopen, Viveca Lärn och Anders Kompass, you name them!
Värnar om de svaga
Demensvård är något som ligger Bo varmt om hjärtat och han besöker ibland tidigare församlingsbor och vänner, som flyttat till äldreboenden.
– Jag går dit för att det friska samhället behövs i vården. Institutioner ska inte vara så slutna, säger han.
Att värna de svaga ligger helt i linje med evangeliet. Eftersom demensvården har en så låg status i samhället, tog Bo för några år sedan initiativ till att bilda ”Gott ledarskap i demensvården”.
– Vår arbetshypotes är att vården blir bättre om man stimulerar ledarskapet. Vi samlar därför in 100 000 kronor varje år och utser den bästa enhetschefen för ett demensboende i landet. Pristagaren blir ambassadör för vården och anlitas för fortbildning och konferenser.
Börjar ny tjänst i Nol
Eftersom Svenska kyrkan har problem med prästrekryteringen ska Bo nu åter tjänstgöra; denna gång som komminister i Starrkärr-Kilanda församling i Nol.
– Det ska bli roligt. Kallelsen finns kvar och det är härligt att vara präst; ett arbete utan åldersgräns. Det är ett privilegium att få möta människor på det djupaste planet i ett samtal om Gud, som är lika aktuellt i dag som alltid.
Bo Eek
Bor: Vasastaden
Familj: Hustrun Gunilla och tre vuxna söner.
Intressen: Konst och musik. Gillar att sjunga i kör och har torsdagsabonnemang på Konserthuset. ”Att vara präst. Hobby och arbete har gått hand i hand för mig”.
Aktuell: Fyller 80 år den 6 oktober och tillbringar dagen med sin stora familj samt vänner. Firandet inleds med en minikonsert i Hagakyrkan.
