Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/7

Blinka lilla stjärna?

Göteborg växer och staden blir allt ljusare. Samtidigt ­försvinner natthimlen bit för bit – många i nästa generation kommer aldrig att få uppleva en komplett stjärnhimmel. GP gick på jakt efter det utrotningshotade nattmörkret.

Det ser ut som ett förråd. Den föns­terlösa mintfärgade byggnaden ­ligger alldeles för sig själv i ett av Slottsskogens mest undanskymda hörn. Sent på kvällen är det inte ­alldeles enkelt att hitta hit, den ­sista biten från gångstigen tar gatlamporna slut.
Dörren står på glänt. På andra sidan tröskeln gömmer sig en explosion av färg och form och från taket hänger mängder av planeter i olika utföranden. Slottsskogs­obser­va­toriet är Sveriges enda folkobservatorium. Hit kan ­allmänheten komma för att lära sig mer om stjärn-himlen. I kväll hålls säsongens första natthimmelvisning och en efter en droppar besökarna in. Så fort klockan har slagit 21 tar vi oss upp på taket. Plötsligt står vi under bar himmel. Massor av stjärnor lyser på oss och vi får chansen att detaljstudera månen i teleskopet. Den ljusgula ytan är alldeles skrovlig och fylld av ­kratrar. Inte helt olikt en vulkan.

Visningsledaren Michael Leng berättar att observatoriet är byggt som en kompass. Varje vägg vetter rakt åt varsitt ­väderstreck.
– Ser ni stjärnan ovanför trädet där borta? Det är ­polstjärnan. Den lyser alltid i norr. De gamla sjöfararna navigerade med hjälp av den, säger Michael Leng.

Några molnskvättar retas med oss och blockerar nattvyn. Visningsledarna passar på att ställa om teleskopen och svara på frågor så länge. En kille i keps har en fundering kring jordens omloppsbana och en kvinna undrar över månlandningarna. Kort därpå blir vädret helt klart igen.

I Göteborg är man minst sagt van vid växlande väder. Vi har bara i genomsnitt åtta klara kvällar per månad.
– Ibland går vi från regn till stjärnklart på en timme. Det är ju västkusten, säger visningsledaren Wictor Arthur.

Vi hör tydligt hur en polisbil tjuter från någon av vägarna nedanför kullen. Ändå känns det förhållandevis avskärmat här uppe. Som en egen liten oas. Helt mörkt är det dock inte. Vi ser tydligt de starkaste stjärnorna i Karlavagnen och de andra vanliga stjärnbilderna, men mängden glimrande prickar är ändå begränsad. Vi ser en här och en där. I själva verket gömmer sig biljoner stjärnor där uppe. Det finns fler stjärnor än det finns sandkorn på hela jorden, men i Göteborg är det alldeles för ljust för att vi ska se fler än några få. Och det har blivit värre med åren.

En som tydligt har märkt av skillnaden är Gunnar ­Sporrong. När han började hålla nattliga visningar på Slottsskogsobservatoriet i början av 1990-talet var det så mörkt att han inte kunde se ansiktena på sina åhörare.

En stjärnklar kväll gick det att se stora delar av stjärn­himlen med blotta ögat.
– På den tiden var jag en ganska blyg person. Jag hade svårt att prata inför publik, men det var ju så beckmörkt att jag inte behövde se någon! Det var mycket praktiskt, säger Gunnar Sporrong.

I dag måste man åka flera mil utanför staden för att se en oförstörd stjärnhimmel. Liseberg, Scandinavium, Götaplatsen, Gothia Towers, Bergakungen och Läppstiftet är några av platserna som skickar upp allra mest ljus i himlen.
– Okynneslysandet har ökat kraftigt. Det har gått lite ­inflation i fräck belysning. Den mörka årstiden kan vara väldigt tråkig och folk tänker att det bara finns fördelar med lampor. Det finns jättemånga fördelar, men måste ­lamporna lysa uppåt? Jag valde faktiskt att lämna Göteborg och flytta till en mindre ort. Där ser man mycket mer av stjärnhimlen med blotta ögat. Det är jättestor skillnad, säger Gunnar Sporrong.

När städerna växer och blir ljusare försvinner stjärn­himlen bit för bit. Faktum är att stjärnskådning blir en allt mer sällsynt företeelse runt om i världen i takt med den utvecklingen. ­Ljuset från gatlampor, reklamskyltar och bilar stör nattvyn och orsakar så kallade ljusföroreningar. Forskning visar att himlen är hundra, eller i vissa fall ­tusen, gånger ljusare än för  200 år sedan. Utvecklingen går snabbt. Mycket snabbt. 

Astronomen Marie Rådbo har bestämt sig för att göra något åt saken. Fyra mil utanför Göteborg går hon före oss på en grusig stig. Här, vid Onsala rymdobservatorium, ­började hon sin yrkesbana en gång i tiden. Sedan dess har hon föreläst om stjärnhimlen för hundratusentals barn, tonåringar och vuxna. Fortfarande är okunskapen bitvis stor.
– För drygt 20 år sedan drabbades Los Angeles i USA av en jordbävning. Det blev strömavbrott och allt slocknade. Efter en stund ringde förskräckta invånare till larmcentra­len och anmälde att de bevittnade ett gigantiskt och hotfullt silvermoln ovanför staden. Det var första gången de såg Vintergatan, säger Marie Rådbo.

Vintergatan består av miljontals stjärnor och så länge natthimlen bara är tillräckligt mörk går den att se med blotta ögat. Ändå har 80 procent av jordens befolkning aldrig upplevt Vintergatan.
– Under vissa perioder på året lyser planeterna väldigt starkt. Då tror folk att de sett ett ufo. Vi har ­aldrig haft så mycket kunskap om universum som vi har i dag, men vi har heller aldrig haft så många som inte ­upplevt Vintergatan. Det är sorgligt, säger Marie Rådbo.

Hon bor själv i Västra Frölunda och berättar att hon brukar kunna se några enstaka stjärnor hemifrån sitt fönster. Även i Stockholm kan man ibland lokalisera Karlavagnen på stjärnhimlen. Det betyder dock inte att man har sett allt som himlen har att erbjuda.
– Många tror ju det, men så är det inte. En fulltalig stjärnhimmel tar andan ur en. Det går inte att beskriva. Det måste upplevas. Alla som ser den blir jättepåverkade och de andra vet inte vad de missar, säger hon.

Vi har otur. Ikväll är det molnigt. Några stjärnor syns inte till. I stället döljer sig ett tjockt molntäcke ovanför de jätte­lika radioteleskopen. En klar kväll hade vi utan problem sett Vintergatan härifrån, men det får bli en annan gång.
Marie Rådbo konstaterar att stjärnhimlen inte bara är värd att bevara av känslomässiga skäl. Forskning visar att ljus stör sömnhormonet. Frånvaro av mörker nattetid kan alltså vara en av anledningarna till den ökande mängden förskrivna sömntabletter. Även djur kan påverkas negativt av artificiella ljuskällor. Fladdermöss som jagar nattetid och sover om dagarna får sin dygnsrytm rubbad. Fåglar får svårt att navigera när de vilseleds av elektriska lampor. Även de utrotningshotade havssköldpaddorna drabbas. Sköldpaddsäggen kläcks nattetid och trots att det varit så gott som beckmörkt har ungarna enkelt lokaliserat havet med hjälp av vågskummet som reflekterat ljuset från månen.

Tills nu. Den starka belysningen från intilliggande hotell­områden leder sköldpaddorna åt fel håll. I stället för att ­krypa ner till havet irrar de omkring och riskerar att sluta som föda åt rovfåglar.
– Cirka en tredjedel av all stadsbelysning lyser rakt upp. För vem då? Kråkorna? Det är ett enormt resursslöseri.

Nu med led-belysningen har det blivit billigare att brassa på, men det hade ju varit bättre att passa på att spara lite ­pengar i stället. Stjärnhimlen är en del av vårt kulturarv, det är det mest ursprungliga vi har på planeten. Ändå har miljörörelsen helt glömt bort att värna om stjärnhimlarna, säger Marie Rådbo.

Det är lätt att skratta åt amerikanerna som misstog Vintergatan för något läskigt, men faktum är att USA numera ligger långt fram i arbetet med att skydda stjärnhimlar från ljusföroreningar. Organisationen International Dark Sky Organization uppmuntrar såväl privatpersoner som företag att inte smutsa ner himlen i onödan. Detta genom att ­belysa precis så mycket som de har gjort innan, men genom att ­använda godkänd armatur. Det kan vara så enkelt som att sätta en kåpa ovanpå en lampa. I samma veva kan man ­också byta ut lampan mot en annan med lägre effekt och tjäna en hacka på kuppen.
I dag skyddas sammanlagt 56 platser av International Dark Sky Association. I Chile, på Nya Zeeland, i Frankrike, i Ungern, i Namibia och i Sydkorea, till exempel. Ingen i Sverige.
– USA och England ligger väldigt långt fram. Vi är hopp­löst efter, fast Sverige är glesbefolkat och egent­ligen har möjligheter att skapa stjärnturism. Det förvånar mig att det inte gjorts, säger Marie Rådbo.
Precis när vi är klara och ska säga hejdå spricker himlen upp. I ett hål mellan molnen ser vi en stjärna. Sedan fem och tio. Marie Rådbo hinner identifiera den så kallade hösttriangeln innan ögonblicket plötsligt är över. På nytt har ­stjärnorna slukats av molntäcket.

Tillbaka i Slottsskogsobservatoriet börjar natthimmelvisningen lida mot sitt slut. Det hindrar inte besökarna från att fortsätta peppra visningsledarna med frågor. Kommer solen slockna inom överskådlig framtid? Stämmer det att stjärnor alltid blinkar? Och varför är vi inte på månen ­oftare? Nej och ja är de korta svaren på de första två fråg­orna.

När det gäller månlandningarna är det helt enkelt ­väldigt dyrt och pengarna tog slut. 
Intresset för natthimmelvisningar brukar vara stort, ­speciellt senare på säsongen när det blir mörkt betydligt ­tidigare på kvällen och även barnen kan följa med. Ändå är risken stor att Slottskogsobservatoriet snart måste stänga. Katja Lindblom, som tagit över som föreståndare efter ­Gunnar Sporrong, förklarar varför:
– Vi kan aldrig överleva på våra besöksintäkter, då hade vi behövt ha öppet 48 timmar om dygnet. Vi är det enda folkobservatoriet i Sverige, de enda som håller på med det här. Ändå har vi inte fått några fasta anslag de senaste åren. Redan nu sjunker elevernas betyg i naturvetenskapliga ämnen. Om observatoriet försvann tror jag man skulle ­märka ännu sämre resultat i Göteborg inom några år.

Visningsledaren Wictor Arthur går själv i gymna­siet och konstaterar att de nästan inte pratat något alls om astro­nomi i skolan. Förr var det allmänbildning att känna till pol­stjärnan och aftonstjärnan, men det ­tycks vara på väg bort.

Samtidigt konstaterar han att intresset för stjärnskådning inte har minskat. Tvärtom. I stället har det ökat lavin­artat. På Astronomins dag och natt, som arrangerades för ett par veckor sedan, var föreläsningssalarna fulla. Temat? Ljusföroreningar.
– Ljusföroreningar är en väldigt speciell sorts miljöför­stör­ing. Tänk avgaser och koldioxid, till exempel. Om vi minskar dem nu så kommer det märkas av om kanske 30 år. Ljusföroreningar kan vi göra något åt direkt. Vi behöver inte ens släcka lampan, det räcker att rikta den åt ett annat håll. På en sekund är problemet borta, säger Wictor Arthur.

Fem tips till stjärnskådaren

1. Hitta en mörk plats. Optimalt är att befinna sig i ordentlig glesbygd, utan lampor i närheten. Då kommer du garan­terat att få se silvermolnet som går under namnet Vintergatan. Förutsatt att det är stjärnklart, förstås. Den som bor mitt i Göteborg men ändå vill stjärn­skåda får se till att leta upp en mörk plats.

2. Vill du veta vad du tittar på? För nybörjaren finns många bra appar att ta hjälp av. Genom att rikta mobilen mot himlen får du veta exakt var du har Polstjärnan, Karlavagnen och allt annat. Allra bäst är dock att studera appen innan du ger dig ut. Ljuset från mobilen stör mörkerseendet.

3. Ha tålamod. Efter 15–30 minuter av totalt mörker kommer du att se ännu fler stjärnor. Det beror på att ögonen behöver tid för att anpassa sig.

4. Ta med en bra kamera om du vill fånga stjärnhimlen på bild. Mobiltelefonerna har svårt att fånga så ljussvaga objekt.

5. Har du tur kan du få se norrsken eller stjärnfall som bonus. Vid sällsynta tillfällen går det faktiskt att se norrsken i Göteborg. Norrsken kan ses så här långt söderut när solaktiviteten är extra hög, vilket inträffar ungefär var elfte år. För att se norrsken krävs också att det är klart väder och tillräckligt mörkt, som i augusti-april. Bästa tidpunkten på dygnet är runt klockan 22.30 vintertid.

Mest läst