Barndomshemmet har blivit Anna-Karin Palms paradis

Sedan knappt två år tillbaka bor Anna-Karin Palm i byn Strömbacka i norra Hälsingland. Det lilla röda huset köpte hennes föräldrar när Anna-Karin bara var tre år. Nu är det hon och maken Mats som står som ägare.

– Det är mitt barndomsparadis. Det bästa med att bo här är lugnet och närheten till träden, fåglarna och naturen. Men också att ha utrymmet. Tidigare bodde vi i en trerummare i Stockholm, nu har jag till och med en egen skrivstuga.

Mamman insjuknade i alzheimer

Det är här som hon har färdigställt boken om sin mamma. Det började med att modern insjuknade i alzheimer och Anna-Karin bearbetade det på det bästa sätt hon kunde – genom att skriva.

– Skrivandet är mitt verktyg att närma mig världen. Jag kände ett behov av att berätta om vem min mor var, om vår familj och delvis om mig själv.

Allt pågick under samma period som Anna-Karin Palm skrev den 700-sidiga biografin över Selma Lagerlöf, ”Jag vill sätta världen i rörelse”, som utkom 2019. Ett hästjobb i sig, som också hade flera paralleller till Anna-Karins mamma, vars favoritförfattare var just Selma Lagerlöf.

– Samtidigt som jag skulle berätta en död författares liv berättade jag om min egen mors liv för henne själv, eftersom hon glömde bort det, säger Anna-Karin.

Arbetet väckte frågor om hur man berättar om en annan person, men också hur man kan skildra sjukdomen som trots att den är så vanlig – var femte svensk drabbas någon gång av en demenssjukdom – är väldigt skrämmande, inte minst för de anhöriga.

– Jag hoppas att min berättelse har en funktion, kanske framför allt när det gäller behovet av att sätta ord på de här upplevelserna.

Trettio år sedan debuten

I år har det gått trettio år sedan Anna-Karin Palm debuterade som romanförfattare med ”Faunen”. I dagarna kommer den i en nyutgåva i pocketform. Samtidigt släpps hennes bästsäljare ”Målarens döttrar” som ljudbok.

Förutom romaner har hon under åren skrivit novellsamlingar, en essäbok och ett antal barnböcker. Att verka i olika genrer har kanske inte varit smartast sett ur en karriärmässig synvinkel, men nödvändigt.

– Jag har behövt variera mig för att inte fastna i ett uttryck och sätt att skriva. Om jag i flera år levt i den textvärld som en roman är, med de människorna, platserna, frågeställningarna och det berättartonfallet, har det känts nästan omöjligt för mig att direkt efteråt gå in i ännu en sådan värld.

Hur har du förändrats som författare?

– Jag känner mig lugnare i mig själv och har fått ett större hantverkskunnande. Numera vet jag att upp- och nergångar är en del av arbetet, säger hon, men tillägger direkt att man aldrig kan bli helt lugn som författare: Pengarna måste in så att räkningarna kan betalas.

– Min fördel är att veta att man kan leva väldigt enkelt och ändå ha det riktigt bra. Den insikten har jag med mig hemifrån och det är en bra grund att ha som konstnär. För mig har skrivandet handlat mycket om en frihet att få vara i min värld och leva på mina egna villkor.

– Jag vill inte heller att det ska bli ett yrke på det sättet att jag måste producera text för att jag är författare, utan en bok ska vara nödvändig att skriva. Annars får det liksom vara.

Offentligheten fortfarande jobbig

En annan förändring är synen på processen. Den som börjar med en idé, utvecklas till en bok som sedan ges ut.

– Jag kan tycka att offentligheten – recensionerna och bedömningarna – inte blivit roligare utan alltid är lite jobbig. Det är snarare steget därefter, att hitta läsare, som är arbetets stora belöning. Det en enorm glädje när texten faktiskt landar i en annan människa.

Kan skrivandet vara plågsamt?

– Absolut, eller kanske inte själva skrivandet, utan mer alla dagar då man inte når fram till skrivandet, när det inte öppnar sig.

Vad gör du då?

– Ja, du. Allt möjligt. Prokrastinering är väldigt vanligt bland alla som frilansar. Man kan storstäda eller sortera saker. Röra sig, gå promenader eller bara ligga på soffan och glo i taket. Allt är en del av det här besynnerliga arbetet.

Lena Wreede