Resultatet är den självbiografiska romanen Inte bara ett bröst som utkom på Vertigo förlag i oktober.
– För mig var det jätteviktigt att ha med ordet ”bröst” i titeln, för det finns nästan inga böcker om bröstcancer där ordet bröst är med. Det blir väldigt konstigt om man ska diskutera bröstcancer och inte kan använda ordet bröst, säger Annelie.
Debutroman för sex år sedan
Annelie har alltid varit en skrivande människa.
2012 utkom debutromanen Bakom den nakna huden, om striptease och feminism. Hon berättar att det under cancerbehandlingen var tungt att på flera håll, framför allt i vården, mötas av brist på förståelse för den betydelse som bröst kan ha för kvinnors sexualitet och könsidentitet. Med den nya boken vill hon lyfta hur samhällets motsägelsefulla inställning till bröst påverkar bröstcancerdrabbade kvinnor.
– Det blir märkligt när man lever i ett samhälle som är så bröstfixerat, och sedan när du förlorar ett bröst så ska du låtsas som att brösten inte har betytt någonting. När jag vaknade upp ur narkosen gallskrek jag i en timme, när jag tittade ner över tomrummet på min bröstkorg. Då kom en sjuksköterska in och sade: ”Men gråt inte, det var bara ett bröst.” Men mitt bröst betydde något för mig.
Annelie är samtidigt kritisk till hur bröstcancer vanligtvis skildras, med stereotyper och klichéer som ständigt upprepas. Bland annat genom att fokus läggs på männens upplevelser snarare än kvinnornas.
– I intervjuer är det ofta en kvinna som varit gift i många år som säger: ”För min man spelar det ingen roll att jag förlorat bröst till cancern”. Det viktiga blir om mannen kan stanna hos dig trots att du har förlorat ett eller båda dina bröst. Men när jag träffar andra bröstcancerpatienter vill jag veta vad de själva känner, jag är inte intresserad av deras män, eller den manliga blicken på deras kroppar.
Skam och ensamhet
På slutna forum för bröstcancerdrabbade kvinnor låter det annorlunda.
Där delas berättelser om att bli lämnad, om skam och ensamhet. Om kvinnor som vägrar att ta bort sina bröst, trots stora tumörer.
Annelie har även träffat kvinnor som inte har kunnat fortsätta sin bröstcancerbehandling, eftersom deras män förbjudit dem. Att andra män, det vill säga vårdpersonal, skulle få se eller undersöka kvinnans bröst vore otänkbart.
Utöver förenklade och ensidiga bilder i medier, rapporter och kampanjer tycks vissa grupper av kvinnor knappt existera i den officiella berättelsen om bröstcancer, menar Annelie.
– Jag hade gärna sett intervjuer med lesbiska kvinnor. Lesbiska kvinnor verkar över huvud taget inte få bröstcancer, inte enligt medierna i alla fall. Jag vill också se intervjuer med singelkvinnor. Sådana som kanske är ute och dejtar på Tinder, som jag.
Vill bidra till mer nyanserad bild
En annan vanlig vinkel på bröstcancer är hur den på olika sätt, helst av kända personer, har besegrats med kost, träning och en positiv attityd.
Annelie återkommer till klichéerna.
– Det är allvarligt att den bild som hela tiden reproduceras, av bröstcancer och cancer i allmänhet, är att det räcker med att du lägger om din kost och har en positiv inställning, sedan är du frisk igen. Vissa tror till exempel att de har större risk att dö i bröstcancer om de mår psykiskt dåligt. Andra tror att de står bortom att få cancer, fast det är en sjukdom som drabbar hårt och brett.
Hon hoppas att Inte bara ett bröst ska bidra till en mer nyanserad bild, och utrymme även för att sörja förlusten av bröst. En förlust som innebär att man hamnar utanför de ideal och normer som omger kvinnokroppen.
– Kanske hade förlusten av mitt bröst känts mindre som ett övergrepp för mig, om det hade funnits en diskussion i samhället och i vården om bröstens betydelse för identitet och sexualitet.
Skillnader mellan sjukhusen
Hon vill därför också belysa frågan om bröstrekonstruktion, något som hon menar framför allt erbjuds de patienter som orkar kräva det. I boken skriver hon om hur bröstkirurgi först nyligen har börjat få högre status i vården. Dels har intresset för bröstbevarande kirurgi, vilket i många fall är möjligt som ett alternativ till att ta bort hela bröstet, blivit större, dels har vården i viss mån börjat anstränga sig för att ärren ska bli så fina som möjligt. Skillnaderna kan dock vara stora både mellan och inom sjukhusen.
– Redan när jag fick diagnosen borde någon ha satt sig ner och förklarat att det finns olika metoder och diskuterat om man kunde bevara en del av bröstet. Men det var bara ”vi har en operationstid om två veckor, tack och hej”. Som patient är man i chock, och ställer inte alla de där frågorna.
Hon understryker att det måste få finnas olika sätt att hantera cancer, och att det måste höras fler röster.
– Det är överjävligt att få cancer men det är också överjävligt att förlora ett bröst eller två.
Annelie Babitz
Ålder: 48 år.
Bor: Centrala Göteborg. Uppvuxen på Kinnekulle.
Familj: Stor och härlig.
Gör: Skriver. Journalist, kommunikatör och författare.
Aktuell: Med den självbiografiska romanen ”Inte bara ett bröst” (Vertigo förlag).
