Att sjunka ner under vattenytan är som en befrielse. Det känns som att komma hem. En lättnad sprider sig genom kroppen. Jag blir nästan viktlös, själen mjuknar och tankarna tystnar. Solstrålarna som bryter havsytan spelar över botten. Andetagen blir djupare och långsammare i snorkeln. Ett andetag senare är jag under ytan. Den stökiga världen ovanför byts mot total tystnad. Men hjärtat slår lite snabbare. En grå skugga rör sig snabbt igenom vattnet lite längre bort. En annan ljusgrå varelse kommer närmare. Sälen simmar snabbt, kommer närmare och stannar till. Stora mörka hundögon ser in i mina ögon. Det rycker i de känsliga morrhåren vid den våta nosen innan sälen simmar vidare och sneglar bakåt innan han försvinner bakom en tångruska. Ett tyst möte under ytan. Lyckan är total.
Jag blir ofta tillfrågad varför jag gillar att fridyka. Mötet med det älskade havet, det marina livet och utmaningen i att vara där på ett andetag och se hur djupt man kan dyka är några av mina svar. Att fridyka i svenska vatten är fortfarande mitt favoritdyk. Trots fridykning jorden runt är det här som havet är som vackrast när sikten är god. Här är havet tyst (när inga motorbåtar åker förbi). Tystnaden och lugnet under ytan gör att jag blir lugn.
Jag kommer ofta tillbaks till tystnaden. Inser hur viktig den är. Det är en av anledningarna till att jag dras till livet under ytan. Kanske är den till och med nödvändig i en värld full av brus, ljud och intryck. Någon skrev att mänsklighetens problem är att människor i den stressiga västvärlden inte längre kan sitta ensam, nöjd och tyst i ett rum.
Tystnaden gör mig nyfiken. Vad händer när man är tyst och inte är upptagen av att tänka vad man ska säga eller göra härnäst? En gång gjorde den mig så nyfiken att jag åkte på ett första tystnads-retreat. Det var jag och över 50 andra västerlänningar i ett litet kloster mitt i djungeln i Thailand. Det var tio dagar utan att prata, läsa, skriva eller lyssna på musik. Mobiltelefoner och datorer var förbjudna. Vi skulle lära oss att meditera på riktigt. Bakgrundstjattret i huvudet var till en början öronbedövande och rastlösheten kliade i kroppen. De buddhistiska munkarna kallade det för "monkey mind". Vi västerlänningar har likt vilda apor i våra tankar som pratar hela tiden. Men till slut tystnade mina apor och ett stort lugn infann sig. Jag åkte på ytterligare sju tystnads-retreater och lärde mig vad som händer inuti, inifrån och ut. Nu förbereder jag mig för att dela det med fler. Om några helger ska jag tillsammans med vännen och mindfulnessinstruktören Cecilia Duberg leda ett första tystnadsretreat på två och en halv dag. Det är lättare att vara tyst med andra om alla bestämt sig för att vara tysta. Men egentligen behöver man inte åka på retreat. Det räcker att ta sig ner under vattenytan, eller kanske in i en tyst skog.
