Airi förverkligade sin dröm – efter 28 år

Nuförtiden har Airi Bigsten mer tid att tänka igenom sina beslut än vad hon hade under sina år som förskollärare.

– I mötet med barnen hinner du inte fundera, utan måste genast fatta ditt beslut, säger Airi och konstaterar att det kräver en professionell grund att stå på.

Den mångåriga erfarenheten från förskolan är viktig när Airi idag möter sina studenter. Erfarenheterna från barndomen då hon bytte land och språk är en annan.

– Mina föräldrar var arbetskraftsinvandrare, säger Airi och berättar att den unga familjen 1966 lämnade släkt, vänner och arbetslöshet i den lilla byn utanför Rovaniemi i Finland.

Den lärare som hon mötte under sin första skoldag i Guldsmedshyttan i Örebro län, dit familjen först flyttade, har lämnat ett bestående intryck.

– Jag förstod inget av vad som sades. Plötsligt reste sig alla upp och lämnade skolsalen, jag visste inte vart de skulle gå. Men läraren tog min hand i sin och följde mig till skolmatsalen, minns Airi med värme i rösten, tacksam över att ha mött en lärare som såg och förstod.

– Jag brukar påminna mina studenter om att du som vuxen aldrig kan veta vad ett barn tar fasta på.

Familjen rotade sig sedan i Lindesberg utanför Örebro och Airi visste tidigt att hon ville arbeta med barn.

Studierna till förskollärare i Jönköping var därför ett naturligt steg. Hon flyttade dit med kärleken, Leif Bigsten.

– Leif fick arbete i Jönköping så det passade bra.

Airi tog sin examen 1982 och drömmarna om att studera vidare för att en dag få undervisa vuxna stuvades undan. Arbetsmarknaden var tuff och Airi fick så småningom en fast tjänst i Falköping.

Paret slog sig ner i staden mellan Mösseberg och Ålleberg, det var också där de fyra sönerna växte upp.

Airi trivdes i förskolans värld även om verksamheten till en början var långt från dagens verklighet.

– Då var allt oerhört detaljstyrd, allt var reglerat.

Så småningom kom det att ändras, förskolan kom att bli en del av skolväsendet.

– Förskolan blev det första steget i det livslånga lärandet där omsorg, fostran och lärande gemensamt ska bilda en enhet.

Airi tycker att förskolläraryrket i dag har stora möjligheter.

– Friheten att utveckla verksamheten är oändlig. Du kan i princip göra vad du vill, så länge som du förankrar det i läroplanen.

Men Airis lust för att lära mer stillades aldrig. Hon tog vara på varje kurstillfälle som gavs och läste så småningom pedagogik med sikte på magisterexamen.

Efter millennieskiftet inleddes diskussionerna kring frågan om hur forskning och nya rön ska nå in i skolans värld. Karriärstegar inom läraryrket blev ett alternativ och så småningom gavs det nya möjligheter för lärare att förkovra sig. I Västsverige, vid Göteborgs universitet, startade forskarskolan CUL, centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning.

Med sin magisterexamen i handen sökte och antogs Airi till att gå en forskarutbildning för att bli doktorand samtidigt som hon fortsatte arbeta på 50 procent i förskolan. Arbetsgivaren uppmuntrade studierna genom att söka statsbidrag för att kunna finansiera studierna.

Airis avhandling, Fostran i förskolan, handlar om den moraliska diskussionen i läraryrket.

– Det handlar om att lägga grunden till att vara samhällsmedborgare. Vilken sorts medborgare är det vi utbildar barnen till?

Åren som doktorand åt upp det mesta av fritiden, även om flytten från villan i Falköping till en lägenhet i centrala Göteborg, innebar att hon slapp resorna.

– Skidåkningen på Mösseberg och trädgården kan jag sakna i dag, säger hon.

Airi disputerade i juni 2015.

– Det var pirrigt, men det gick bra.

Som färdig forskare var frågan vad hon skulle göra framöver. I Falköping fanns då ingen tjänst där Airi kunde utnyttja sina nyvunna kunskaper. Så hon sade upp sig och började för ett och ett halvt år sedan att arbeta som lektor vid Göteborgs universitet. En tjänst som rymmer allt från undervisning till forskning.

Med det har drömmen från tiden då hon läste till förskollärare blivit verklighet, äntligen undervisar Airi vuxna elever.

Marita Wass

namn@gp.se