Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Livet är livsfarligt

Litteraturrecensioner BOK: Den absurda komiken i Peter Terrins roman Blanko utvecklas efterhand till något mardrömslikt.
Det är farligt att leva man kan dö, sjöng Magnus Uggla i en låt i början av 1980-talet. Det har knappast blivit mindre farligt sedan dess, i alla fall inte om man ska ta alla larmrapporter och all skrämselpropaganda på allvar - sars, aids, fågelinfluensa, galna ko-sjukan, akrylamid i chipsen, bensen i läsken för att nu inte tala om gatuvåld, rånare, våldtäktsmän, galningar, terrorister ...
Att livet verkligen kan vara dödligt farligt får den 36-årige cellbiologen Viktor - huvudperson i flamländaren Peter Terrins roman Blanko - erfara. Hans fru misshandlas till döds av ett gäng rånare och han blir lämnad ensam kvar med en tioårig son.
I ett tillstånd av sorg och ångest - som ofta övergår i skräck och så småningom också i ren galenskap - försöker Viktor ta ansvar för sonen och skydda honom mot all världens faror. Pojken får inte äta något annat än ekologiskt odlade grönsaker. I födelsedagspresent ger fadern honom en stilett för att han ska kunna försvara sig. Han smyger runt i sonens skola och noterar alla säkerhetsbrister; vilken vettvilling som helst skulle kunna ta sig in där och utföra ett attentat. Han anlitar en privatdetektiv för att skugga en suspekt lärare.
Fönstren i deras lägenhet på femte våningen i ett hyreshus förses med galler mot inkräktare och med filter för luftföroreningarnas skull. Den enkelt forcerbara ytterdörren byts ut mot en säkerhetsdörr av stål. "Vi är trygga här", viskar Viktor lugnande till sin son.

Det finns ett slags absurd komik i romanen, en humor med gråten och förtvivlan i halsen. Till sist är det inte roligt alls, bara otäckt, gastkramande och mardrömslikt. Författaren har en märklig, suggestiv förmåga att skildra tidsandan och verkligheten på ett så exakt och närgånget sätt - som när cellbiologen studerar livets beståndsdelar i mikroskopet - att alla konturer till sist blir suddiga och overkligheten tar över.
Peter Terrin (född 1968) debuterade 1998 med novellsamlingen De Code och har sedan dess publicerat fyra romaner, senast De bijeneters som i dagarna ges ut i Holland och Belgien. På hemmaplan betraktas han allmänt som en av den nederländskspråkiga litteraturens intressantaste yngre namn. Det är tacknämligt att det lilla förlaget Augusti i Lund nu introducerar honom på svenska med denna lyhörda och grymma, kyligt pulserande roman från 2003 - stramt och utmärkt översatt av Urban Lindström.
Mest läst