Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Liv Strömquist.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Liv Strömquist | Ja till Liv!

Ja till Liv! är en extatisk encyklopedi, en traktat över tarvligheten – och hysteriskt rolig, skriver Johannes Björk.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Liv Strömquist

Ja till Liv!

Galago

Är den politiska satiren fortfarande möjlig? Tidigare i år polisanmälde ledarredaktionen på Svenska Dagbladet en krönika undertecknad ”Sveriges satirikers centralorganisation”. Och kulturministern har tagit för vana att agera självutnämnd konstkritiker. Frågan tycks alltså alarmerande aktuell. På ett sådant samhälle, som kallas liberalt men där förbuden lindas tätt kring påbuden, tycks satiren nu ge två svar. Man kan som Pontus Lundkvist driva motsägelsen in absurdum, till det som kritikern Jenny Högström sett som hans ”osvikliga känsla för övertramp”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Eller så tar man, likt Liv Strömquist i Ja till Liv!, avstamp i de kulturella snedsteg som ger sig själva till känna bland cost-benefit-analyser och rasistiska motioner. Och vad passar då bättre som utgångspunkt än Sven-Otto Littorins Arbetslinjen? Denna målning som korsar en Mondrianpastisch med dagisbarnets illustration av ”mitt sommarlov”, men som ändå får betraktaren att tänka på regressionsanalyser och riktningskoefficienter. I Strömquists version blir den en ideologisk extas som kanske kan kallas moderat potlatch; den är baksidan på det mynt som skapar full sysselsättning – inte där det behövs, utan där någon kan betala för det.

Lika genialt är avsnittet om Jihad Jane eller ”den rockiga tjejkvinna” som hon får symbolisera. Genom en snygg skruv lyfts denna blonderade tantkultur – med försmak för nordic light och jeanskläder i oversize – fram som ett sanslöst roligt sätt att göra upp med dagens lika sanslöst rasistiska idioti som förvandlat de mest triviala traditioner till samhällets mest misstänkta. För aldrig skulle väl vi ge prov på en misstro lik Strömquists karaktär: ”jag har ingenting emot rockiga tjejkvinnor, men MÅSTE dom alltid hålla på och krångla med sin limoncello och ruccola?” Eller?

Och på det viset fortsätter det. Queerposören får också en känga liksom föreläsningsfarfar, heterohetsaren och andra excentriker som egentligen kanske är lite för vanliga för att bara vara just excentriker. Förutom hysteriskt rolig är Ja till Liv! en extatisk encyklopedi, en traktat över tarvligheten och – om satiren fortfarande är möjlig – en förlösande folkbildning!