Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Liten grön oas mitt i Lysekil

När Maria Magnusson köpte det lilla bohuslänska huset i Lysekil, var det en dröm som gick i uppfyllelse. Trädgårdsintresse visste hon inte ens att hon hade, men den lilla, lilla trädgården krävde både engagemang och planering för att bli den oas den är i dag.

Det är lite som en hemlig trädgård, mitt bland Lysekils backiga gator och idylliska bebyggelse. Utifrån anar man ingenting, eftersom innergården är dold av byggnader, och från andra hållet är det så pass mycket höjdskillnad att man inte har någon insyn därifrån heller. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Huset var en del av ett helt kvarter som skulle rivas, så i början av 90-talet flyttade jag in med två kompisar på rivningskontrakt, för att spara pengar. Huset var väldigt slitet och trädgården ett kaos, minns Maria Magnusson.

Efter ett tag hittade kompisarna egna boenden och Maria blev ensam kvar i det skruttiga lilla huset med mycket själ. Men företaget som skulle bygga om i kvarteret gick i konkurs, fastigheterna gick till försäljning och Maria fick lägga ett bud till konkursförvaltaren. Hon tvekade inte – här ville hon verkligen bo.

När hon träffade Weine, började de på allvar ta itu med både huset och trädgårdens skick. En av de första åtgärderna var muren mot parkeringen nedanför, som buktade ut. Bilskolan som låg där var oroliga – var det den stora almen i Magnusson/Svenssons trädgård som hotade spränga sönder muren och därmed orsaka att senar ramlade ner på bilarna som stod parkerade nedanför?

– Vi såg att muren var frostsprängd, så Weine plockade ner sten för sten, grävde bort jorden, la grus och dränerade. Att vi kunde ha kvar muren och almen räddade hela karaktären på trädgården, annars hade vi ju fått gjuta en ful och svindyr betongmur, konstaterar Maria.

Almen fick dock beskäras ganska kraftigt, men den ger fortfarande både skugga och visst insynsskydd. För övrigt har de varit ganska försiktiga när de tagit itu med trädgården. De röjde och rensade bort det värsta, bland annat fick en rönn stryka på foten, liksom en kastanj som börjat växa till sig.  Syrenerna fick också tuktas. Men varken Maria eller Weine ville förstöra den lantliga känslan som fanns där, och som även hörde ihop med huset. Trätrall och stenplattor gick bort, trots att det fanns med på idéstadiet. 

– Vi ville bevara karaktären, så det blev mera grus i stället. Vi tänkte faktiskt på samma sätt när vi renoverade och byggde ut huset – den gamla trappen fick vara kvar, då entrén byggdes om. 

Trädgården hade helt naturligt tre olika rum, som familjen förstärkte: Gårdsplanen mellan husen, gräsmattan med sin rabatt. Och så hagen, den halvt gömda delen några trappsteg ned.

– Jag gillar verkligen att man inte ser allting på en gång, utan får gå runt och upptäcka – trots att trädgården är så liten som 165 kvadratmeter! 

Familjen har verkligen försökt utnyttja trädgårdens yta maximalt, både med sittplatser, odling och en liten bit gräsmatta. Bänken i hagen till exempel, byggdes efter att de fått ta bort en del av syrénhäcken, som bara vällde in i trädgården. Kvar vid marken blev de kraftiga grenarna som kapats av, och för att slippa gräva upp alla rötter – som alla syrénägare vet är svåra att bli av med – kom Maria och Weine på att man kunde göra en sittbänk ovanpå.

De travade överbliven tegelsten runt om grenarna som fick utgöra stomme, och Weine byggde sedan en enkel träsoffa. Soffbänken är numera en favoritplats i trädgården, och det bästa är att man inte behöver släpa in alla kuddar och dynor på kvällen. En presenning har fästs i en lång bräda, och på kvällen är det enkelt att bara rulla presenningen över alltsammans. På dagen ligger rullen bakom soffans rygg. 

– Vi sätter även trädgårdsmöbler på soffan på vintern, och rullar presenningen över alltsammans. Det är väldigt praktiskt, särskilt med tanke på hur lite förvaringsmöjligheter vi har här, säger Maria.

Nere i hagen finns en annan fiffig lösning, i form av ett smalt växthus gjort av tegelsten och några gamla fönster. Det tar inte mycket utrymme alls, eftersom man i stället utnyttjat höjden. Hagen var samtidigt den perfekt platsen, för där är väldigt soligt. 

– Ett växthus ville vi verkligen ha, Weine kommer från en tomatodlarsläkt och tomater är härligt att bara kunna gå ut och plocka. Vi odlar också basilika, som vi gör en helt grym pesto av! 

Ett annat exempel på uppfinningsrikedomen i denna lilla gröna oas finns vid plankväggen på andra sidan trädgården, där kompostbehållarna står på rad. Ovanför har Weine gjort en hylla, som utgör både planteringsbord och krukförvaring. 

Den gamla rabatten är kvar med pionen och prästkragarna även om den delvis fått grävas upp och göras om. Maria har också kompletterat med odlingslådor och lagt skifferplattor mitt i rabatten, så att man kan gå igenom den. 

– I odlingslådorna har vi sallad och kryddor, liksom morötter, sockerärtor och rädisor… det varierar kanske lite, men det vi odlar använder vi. Å andra sidan har vi försökt begränsa odlingsytorna, för det behövs lite gräsmatta också. Om inte annat så för vår kanin! 

Maria har aldrig haft något särskilt trädgårdsintresse innan, men sedan de började förändra utomhus insåg hon att hon bara tillbringade mer och mer tid i trädgården. Ett intresse som gjort att hon bland annat hämtat flox, rabarber och ormbunkar från föräldrarnas trädgård, och att hon fullkomligt älskar sina doftande rosor.

– När min förra stora fina klätterros frös ihjäl för något år sedan hade jag faktiskt sorg på riktigt. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.