I dag på torsdagen är det tänkt att riksdagen ska godkänna Lissabonfördraget. Fördraget utgör slutpunkten för en lång process som lett till en union som är långt ifrån den vi blev medlemmar av 1995.
Sverige är delat i uppfattningen om detta. Men oavsett hur man ser på det, bör vi kunna enas om att form och innehåll för den svenska demokratin ändrats på ett dramatiskt sätt med EU-medlemskapet.
Riksdagen är inte längre det högsta beslutande organet. Istället gäller, för att använda lagrådets ord, att "de befogenheter som nu överlåts är så omfattande och betydelsefulla att riksdagens ställning reellt sett urholkas i väsentlig grad", tvärtemot den mening som riksdagen gav uttryck för.
Brott mot grundlagen?
Riksdagens tolkning av begreppet principerna för statsskicket är att riksdagens ställning får inte urholkas i väsentlig grad.Det är nog ingen slump att lagrådet i citatet ovan använt exakt samma ord som riksdagen och det gör slutsatsen enkel: det som kan överlåtas av makt har passerat den gräns som riksdagen själv satt. Om detta inte är ett brott mot grundlagen, vad är det då?
Är riksdagen ouppmärksam eller bryter riksdagen medvetet mot grundlagen när den nu hävdar att Lissabonfördraget kan godkännas utan en ändring av den? I så fall kan man frestas att tro att för riksdagsmajoriteten gäller att EU är viktigare än de lagar som gäller för riksdagens beslut.
Mera troligt är dock att riksdagen anammat regeringens synsätt på två helt centrala punkter. Den första gäller det marginalistiska synsättet som innebär att varje ny överföring av befogenheter bedöms som ett separat steg i jämförelse med tidigare gjorda överlåtelser och inte tillsammans med dem som en totalitet.
Med den ansatsen har det varit lätt att godta regeringens skrivningar om att den överlåtelse av makt som föreslås ske är så marginell i förhållande till den makt som redan tidigare överlåtits, att den inte ändrar formerna för vårt EU-samarbete. Godkännandet kan därmed göras utan en ändring av grundlagen. Och så har regeringen argumenterat varje gång en överlåtelse varit aktuell.
Sverige avstår vetorätt
Den andra centrala punkten rör synen på EU:s beslutsformer. De fördragsändringar Sverige har godkänt och står i begrepp att godkänna handlar nämligen till stor del om beslutsformerna inom EU. Det är genom att ändra dessa, som befogenheterna överlåts till EU.Den sakliga innebörden är att Sverige avstår sin vetorätt i en rad frågor.
Skall riksdagen ta detta för givet, trots att lagrådet i sitt yttrande slår fast att med det införs en ny princip i den svenska självstyrelsen, den att "majoritetsbeslut leder till att varken de svenska väljarna eller riksdagen kan ställa någon till ansvar i de fall där den svenska representanten blivit nedröstad i ministerrådet. Detta innebär att vad som är en fundamental princip för den svenska självstyrelsen inte får genomslag inom de områden där överlåtelse av beslutanderätt sker"?
Värt att notera är hur riksdagen i alla sina uttalanden pekat på hur viktigt det mellanstatliga samarbetet är, som bygger på enhällighet och ju ger Sverige veto i varje fråga. Men trots det kommenterar riksdagen inte ens lagrådets formulering på denna punkt.
Förlorat makt
Istället för att bilda sig en självständig uppfattning om dessa frågor har riksdagen alltså okritiskt godtagit och gjort regeringens synsätt till sitt. Oviljan att granska den sammanlagda effekten av de överlåtelser som skett, har i själva verket lett till att riksdagen avlövat sig själv från mycket av sin makt.
Regeringen är fri att lägga fram vilka förslag den vill. Det är riksdagens uppgift att noga granska dessa. I fråga om överlåtelse av befogenheter är uppgiften särskilt viktig, inte bara för att den handlar om grundlagen utan också för att den direkt berör riksdagens ställning.
Överföring av makt till EU påverkar ju inte främst regeringens maktställning utan riksdagens.
Folkomröstning ett alternativ
Att godkänna Lissabonfördraget med blott en enda omröstning i riksdagen som regeringen och riksdagsmajoriteten vill - låt vara med krav på 75 procents majoritet - gör det möjligt att än en gång karva ut en bit av den svenska självstyrelsen utan att väljarna får säga sitt och i strid med grundlagen såsom riksdagen tolkat den.
Det må så vara att detta tillvägagångssätt är möjligt i strikt juridisk mening, men det var väl knappast så det var tänkt att gå till.
Vi har därför till riksdagen föreslagit att Lissabonfördraget skall godkännas i samma ordning som gäller för stiftande av grundlag; två beslut med mellanliggande val. Ett alternativ som diskuterats är folkomröstning.
Man kan tycka att frågan om beslutsformer är närsynt. Vi som värnar demokratin tycker inte så. Grundlagen finns för att tygla den politiska makten.
Ett godkännande enligt två-beslutsmodellen innebär en viss försening av fördragets ikraftträdande. Med Irlands nej spelar detta inte någon större roll. Fördraget kan ändå inte träda i kraft den 1 januari 2009 som var tänkt.
Fördelar finns
Mot denna försening skall vägas de stora fördelar som finns av att godkänna fördraget på det sätt vi föreslår. Förutom att det ger riksdagen möjlighet att ändra i grundlagen så att den speglar den utveckling som skett sedan 1995, tvingar det politiker att på allvar tala om EU med väljarna. Men viktigast av allt, när väljarna får delta i beslutsfattandet på det sättet det är tänkt, ökar respekten inte bara för demokratin utan ger även EU-projektet legitimitet.
Per Lodenius
riksdagsledamot (c)
Sven Bergström
riksdagsledamot (c)
Ingemar Vänerlöv
riksdagsledamot (kd)
Anne-Marie Pålsson
riksdagsledamot (m)
Annelie Enochson,
riksdagsledamot (kd)
Lennart Sacrédeus
riksdagsledamot (kd)
Eva Selin Lindgren
riksdagsledamot (c)