Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

"Lindgren har inte förstått ämnet"

Det finns gott om västerländska muslimer. Det borde alla utom den mest enögde begripa, skriver Mattias Gardell i ett svar till Håkan Lindgren.

I en undersökning från 2008 svarade en majoritet svenska muslimer att de utsatts för någon form av diskriminering och hat för att de var muslimer. Mest utsatta var kvinnor i slöja. 70 procent hade upplevt trakasserier, hot om våld eller våld på allmän plats från obekanta människor. Vanligast var tillmälen: ”terrorist”, ”mördare”, ”påskkärring”, ”muslimfitta”, ”åk hem”. Ibland gick det längre.

Kvinnorna berättade att personer de inte kände försökt eller lyckats slita av dem slöjan, sprutat ned dem med öl, kastat saker på dem, blockerat deras väg, kört på dem med cyklar eller kundvagnar. 15 procent hade hotats med våld. 10 procent hade utsatts för våldsamma övergrepp på offentlig plats. Förövarna kände dem inte, visste inget om deras inställning till islam, politik, sport, musik, hur de var som personer, var de var födda eller vad de hette. De angreps inte för vilka de var utan som representanter för ett föreställt och negativt laddat kollektiv: för att de var muslimer.

Dessa händelser är ett konkret, om än osedvanligt oanständigt, uttryck för den framväxande antimuslimska teori och praktik jag undersöker i min senaste studie, Islamofobi, vilket föranledde Håkan Lindgren att i en stort uppslagen artikel i GP (4/3) formulera ett rasande angrepp – inte mot dessa hatbrott eller mot den islamofobi de ger uttryck för, utan mot mig som person. Lindgren beskyller mig för att vara ”ohederlig”.

Texten inleds med upplysningen att jag redan utsatts för kritik, av Daniel Suhonen för att ha ”övergett vänsterns sekulära ideal” och av Johan Lundberg ”för sitt stöd för Gaddafi”. Med detta skamgrepp vill Lindgren sätta en scen som misstänkliggör budbäraren för att slippa ta itu med budskapet.

Vad han inte nämner är att Suhonen fiskat i grumliga vatten för att positionera sig själv genom att angripa en rad skribenter med slitna klyschor som inte underbyggdes. Inte heller framgår att Lundbergs beskyllning inte har att göra med sådant Gaddafi gör i dag – som att flygbomba de landsmän som vill att diktatorn skall avgå – utan rör en 20 år gammal artikel som inte uttryckte stöd för Gaddafi utan diskuterade skillnaderna mellan teori och praktik i dåtidens Libyen.

Lindgren anför att jag har två ögon, varav det ena synar väst och det andra islam. Det första påståendet är korrekt. Jag har två ögon. Det andra påståendet är felaktigt. Båda ögon riktas mot den islamofobiska kunskapsregimen med dess månghundraåriga idéhistoria och granskar hur det kommer sig att vi talar om ”muslimer” som ett enhetligt kollektiv som ”är” på bestämda sätt. Studien handlar således inte om islam eller muslimer utan om historiskt, socialt och politiskt reproducerade föreställningar om islam och muslimer och om de exkluderingspraktiker, den diskriminering och de fysiska angrepp som motiveras av dessa föreställningar.

Lika lite som antisemitism orsakas av judendom eller hur judar beter sig orsakas islamofobi av islam eller hur muslimer beter sig. Däremot kan underliggande antisemitiska attityder antändas då någon jude beter sig illa, som då judar i Sverige ställs till svars för något den högerisraeliska regeringen gjort. På motsvarande sätt kan antimuslimska stämningar utlösas då någon muslim begått en illgärning, som när muslimer i Sverige ställs till svars för 11 september.

För den som ännu inte läst boken utan bara tagit del av Lindgrens påhopp bör nyckelbegreppen ”islamofobi” och ”kunskapsregim” förklaras. Termen islamofobi är inte oproblematisk. För det första riktas aversionerna inte nödvändigtvis mot ”islam” som religion utan mot muslimer som människor. Att vi inte talar om ”antimuslimism” beror på att våra fantasier om muslimer är länkade till föreställningar om vad islam är och till idén att allt en muslim gör kan förklaras med hänvisning till islam, oberoende av om och hur personen är religiös. Därav talet om att det finns 400 000 ”muslimer” i landet, trots att endast en fjärdedel är med i en islamisk församling.

För det andra kan suffixet ”fobi” leda tankarna fel, då det inom psykologi betecknar enskilda individers irrationella rädslor för situationer, naturfenomen och djur, som spindlar eller ormar. Hade islamofobi varit en fobi av denna art hade den kunnat botas med kognitiv beteendeterapi. Emellertid syftar inte fobi här på individuella störningar utan används – precis som i ”homofobi” eller ”xenofobi” – i överförd bemärkelse om historiskt producerade aversioner mot en viss kategori människor.

Termen ”kunskapsregim” är ett överordnat begrepp som förklarar hur det kommer sig att vi tror oss veta ”hur muslimer är”, hur dessa föreställningar produceras och reproduceras, vilket vetande om islam och muslimer som upptas som vederhäftig kunskap, vilket vetande som utestängs och vilka villkor som gäller för att en muslim skall kunna tala, i bemärkelsen bli hörd.

Medan vi i dag inser det orimliga i att tala om ”hur judar är” eller ”hur svarta är” talas det obesvärat om ”hur muslimer är” (terrorister, våldsbenägna, kvinnoförtryckare, antisemiter, främmande etc). Det som särskilt tycks irritera Lindgren är att jag prövat ett antal av dessa utsagor empiriskt. Stämmer det att de flesta terrorister är muslimer? Nej, inte enligt den statistik som finns över antalet terror­attacker i världen och i Europa. Är det sant att muslimer är mer inblandade i krig och väpnade konflikter än andra slags människor? Nej, inte enligt den statistik som finns vid Uppsala universitets konfliktdatabas. Är muslimer mer avogt inställda till demokrati än andra slags människor? Nej, inte enligt de opinionsundersökningar som utförts i muslimska länder där stora majoriteter sade sig uppskatta demokrati, religionsfrihet, yttrandefrihet och pressfrihet.

Över 800 miljoner muslimer utanför västvärlden lever i demokratier och den nu pågående demokratirevolten i den arabiska regionen borde slå hål på idén att man inte kan vara muslim och demokrat. Lindgren söker rädda upp situationen genom att få läsaren att tro att jag har svårt att definiera ”demokrati”, att jag medvetet gjort terminologin ”suddigare”.

På sidan 124 anger jag att demokrati är en ”styrelseform som bygger på en åtskillnad mellan lagstiftande, verkställande och dömande myndigheter” där ”samtliga vuxna medborgare – oberoende av kön, religion, etnicitet, ras eller ekonomiska tillgångar – har likvärdiga rättigheter att medverka i beslutsprocessen, antingen direkt eller indirekt, genom att välja statsöverhuvud och parlamentariska representanter i öppna, fria och regelbundet återkommande val.

Inte heller får någon invånare exkluderas från fullvärdigt medborgarskap på basis av någon eller några ovannämnda kriterier. Medborgarna skall ha rätt att forma politiska partier eller grupper, det måste finnas två eller flera alternativ att välja mellan och kandidater, väljare och media måste kunna ta del av och sprida information som möjliggör ett informerat och meningsfullt val.” På vilket sätt är detta otydligt?

Det bör understrykas att den empiriska prövning som ingår som ett led i studien inte byter ut berättelsen om ”hur onda muslimer är” mot en berättelse om ”hur goda muslimer är”. Precis som att det inte finns något i muslimskheten som gör människor till terrorister, antidemokrater eller kvinnoförtryckare finns det heller inget som fungerar som en antidot mot illgärningar. Det studien gör är att bryta upp konstruktionen av ”muslimer” som ett från den universella människan särskilt vara och underminera det skillnadstänkande som ligger bakom varje utsaga om ”hur muslimer är”.

Lindgren påstår att jag vill ”dölja att fiendskapen mellan islam och väst har underblåsts från båda håll”, vilket igen visar att han inte förstått ämnet. Skulle han kräva att en studie av den svenska antisemitismens idéhistoria skulle granska vad judar tycker om västerlänningar? Skulle han tala som om man inte kunde vara jude och svensk?

Lindgren säger sig vilja ”desarmera konflikten mellan islam och väst”. En god start vore att sluta tala om ”islam” och ”väst” som vore de väsensskilda monoliter. Islam har funnits i västvärlden i 1 300 år och det finns gott om västerländska muslimer. Det borde alla utom den mest enögde begripa.

Bild - 1
Mattias Gardell.

Född 1959.

Innehar Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet.

Bibliografi (i urval): • Countdown to armageddon: Minister Farrakhan and the nation of islam in the latter days (1995) • In the name of Elijah Muhammad: Louis Farrakhan and the nation of islam (1996) • Bin Ladin i våra hjärtan: globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005) • Tortyrens återkomst (2008) • Islamofobi (2010)

Mest läst