Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
PJ Anders Linder, Chefredaktör för Axess magasin.

Linder: Är en annan framtid för skolan möjlig?

Kanske kommer en folkrörelse av föräldrar vända skolans utveckling, skriver Axess chefredaktör PJ Anders Linder i serien #Sverige2050.

Alltsammans började en onsdagskväll i en västgötakommun. På föräldramötet i en av åttorna hade man kommit in på ett välbekant ämne: lärarna ansågs vara njugga med betygen.

– Nästa år går de ut nian och behöver faktiskt bra betyg för att komma in där de vill på gymnasiet!

– Kriterier hit och kriterier dit, det viktiga är väl att hon vill att det ska gå bra?

– Ska han behöva byta skola för att få högre betyg?

Lärarna skruvade på sig. Det var frestande att säga som det var. Att många i klassen gjorde så lite som möjligt och att bästa vägen till högre betyg var att anstränga sig mer. Men det tyckte varken föräldrarna eller rektorn om att höra. Fast för ovanlighets skull fick de klagande mothugg.

– Men vad säger ni? frågade mamman till en av de nya i klassen. Det är väl inte lärarnas fel om barnen får dåliga betyg? De måste ju plugga. Och det viktiga måste förresten vara vad de lär sig, och de lär sig inte ett skvatt mer bara därför att de får högre betyg än de förtjänar.

– Just det! instämde en av de nya papporna. Min grabb har det inte lätt för sig, men han försöker så gott han kan. Han får inga A:n, men jag vill att vartenda B och C ska vara på riktigt.

Gnällspikarna teg. Lärarna log lite försiktigt. Några andra föräldrapar, som suttit tysta, utbytte blickar och när mötet var över gick de fram och tackade dem som hade sagt ifrån.

Något speciellt hade hänt. Just det här utbytet hade rört vid en nerv hos flera föräldrar och ett par av lärarna. De kände att samtalet inte fick ta slut med detta. Det var inte rätt att föräldrar och barn krävde någonting för ingenting och att skolan saknade kraft att hävda sin auktoritet. Utbildningens innehåll var alltför värdefullt och viktigt för att fuskas bort.

Några stycken bestämde sig för att träffas igen, få på pränt vad de tänkte och se till att det kom ut till fler. I början gick det trögt med valhänta insatser på Facebook, men så småningom fick en reporter nys om saken och det var något i personligheterna hos de där båda som först protesterat på mötet som fick människor att lyssna på vad de sade och ta det till sig. Snöbollen kom i rullning. Allt fler hörde av sig och undrade om de kunde hjälpa till. Ur ett föräldramöte föddes en folkrörelse: Äkta kunskap.

– Vi vill ha ett Kunskapssamhälle, började allt fler människor tänka. Men varför bryr vi oss då så lite om just kunskaperna och så mycket om allting annat som har med skolan att göra? Vi vill inte ha glädjebetyg. Vi blir inte glada för att högskoleplatserna blir fler så att man kan gå där trots att man inte har lärt sig så värst mycket i grundskolan eller gymnasiet. Det som betyder något är att unga människor får med sig något varaktigt ut i livet: att de kan uttrycka sig, att de inte bara har en massa åsikter utan också kan argumentera i sak, att de har ställts inför kulturens mästerverk och naturens underverk.

Snart fanns Äkta kunskap på de flesta svenska orter. Rektorer och kommunpolitiker med skolansvar fick allt fler besvärliga frågor: Varför är ni så handfallna inför prat, stök och bråk?

Varför skryter ni med skolan trots att resultaten sjunker? Varför möter ni barnen med så låga förväntningar? Varför behandlar ni lärarkåren som en jämngrå massa i stället för att lyfta de duktiga och hjälpa de olämpliga att göra något annat? Trycket växte och växte, och det kom underifrån.

Allt fler kommunpolitiker och rektorer gjorde vad de kunde med reglerna som redan fanns, men det blev tydligt att reglerna måste bli bättre. De började ställa krav i sin tur.

Och till sist blev det förändring även på högsta nivå. Man fick inte längre bli lärare utan att ha en gedigen kunskapsgrund. Kommuner och friskolor utvärderades utifrån kunskapsresultat. Professionen fick rejält ökat svängrum, vilket ledde till att en rad poppiga pedagogiker snabbt städades ut. Till sist vände också kurvorna uppåt. Ändå dröjde det framåt 2050 innan skadorna var reparerade.

From förhoppning eller framtida historieskrivning? Jag vet vad jag tror. Jag vet vad jag hoppas.

Chefredaktör för Axess magasin

Mest läst