Lina Nyberg är en jazzkameleont. Att ena stunden med sin jazzkvintett framföra kompositioner skrivna för Norrbotten Big Band – symbolen för en mansdominerad jazzscen – för att i nästa stund citera feministikonen Virginia Woolf. Allt med en djupgående självklarhet. Jazz i en trymå, en ljudbild i helfigur. Killen vid bordet bredvid säger att det är svårt, några andra lämnar i pausen.
Det är Göteborgs-release i kväll, bandet väl handplockat och sminkat i gäddgrönt. Dubbelskivan Sirenades – sirener och serenader – är något hårdare än den Lina Nyberg vi är vana vid att höra. Inslag av både Kurt Vile och av Kurt Weill-tonalitet. Det sjungs också mer Lina Nyberg-typiska låtar som I Like, utgiven förra seklet, och Ingrid (som syftar på Bergman) från en av mina favoritskivor, Palaver. Jag har tidigare ibland stört mig på improsången, jämfört den med tungomålstal. I kväll är improvisationsrösten som en riffig och välstämd violin. Och Lina Nyberg har, liksom jag skrivit förr, flera sångerskor i samma kropp och använder sin stämma som ett multiinstrument.
Lina Nybergs briljans överraskar inte. Jag ska inte sticka under stol med att musikerna slår in öppna dörrar utan att för den delen stagnera. Lina Nyberg med bands lägstanivå är högre än vad många av hennes kollegor någonsin kommer upp till.
