Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Lenny Kravitz 2.jpg
Bilden är en arkivbild. GP fick inte fotografera under konserten på Liseberg.

Lenny Kravitz | Liseberg, onsdag

Rock

Rock

Lenny Kravitz

Liseberg, onsdag

Publik: 15 500

Bäst: Are you gonna go my way (från 1993).

Sämst: Statisk bitvis, med låtar utan melodi.

25 minuter tidigare hänger Lenny Kravitz på sig v-gitarren och drar i gång sista ordinarie låt, Are you gonna go my way, monsterhiten som kanske mer än någon annan låt är sitt riff. Och marken börjar faktiskt gunga under fötterna för första gången under konserten. På scen går de också loss ordentligt för första gången och kör en hel radda Hendrix-poser. Men, eftersom det är sista låten är det också sista gången det gungar under fötterna och bandet går loss i Hendrix-poser.

För exakt en vecka sedan stod jag på exakt samma plats och tittade upp mot exakt samma scen. Då var attraktionen Timbuktu & Damn! och det svängde hårt oavbrutet.

Kanske är jag bara färgad av det och har skruvat upp förväntningarna för högt, för både Kravitz band och Damn! har doppat tårna i det musikaliska vatten vi kallar funk. Men i en jämförelse går priset på knock till Damn! Kravitz band är samspelt som få, men jag ser inga gnistor slå.

Blåsarna är snygga och förbannat bra, men en västanfläkt mot det tryck Damn! skapade. Då var det oavbruten dans, nu gungas mest sporadiskt på någon fot och nickas i takt (och jag börjar längta efter en ny säsong av tv-serien Treme).

Lenny Kravitz är snygg, välklädd och cool (tjejerna längst fram skriker sig hesa) och det är ingen tvekan att han har kroppen full av musik. Men han saknar en egen profil.

Hendrix har vi redan nämnt, It ain’t over ’til it’s over (snygg för övrigt) låter väldigt Princesk och så där kan man fortsätta. Influenserna lyser igenom för mycket trots 25 år eller så i branschen.

Alltför stor del av spelningen uppehåller sig Kravitz i mellanrockens land, för att travestera Jonas Gardell.

Det är först på slutet han rockar loss ordentligt och i de tidigare softare partierna är han inte tillräckligt mjuk för att skapa den där atmosfären man kan ta på. Faktum är att folk börjar troppa av redan efter ett par tre låtar och det i en ström som jag sällan ser.

Att vara cool och kunna riffa snyggt är inte allt.

Lite överraskningar, galenskap och jävlar anamma skulle förmodligen göra underverk, även för huvudpersonen själv. För till och med avskedsorden tack för er tid, tack för er energi, tack för er kärlek, hoppas ses snart igen, låter i mina öron lätt inövade. Även om jag inte en sekund tvivlar på att han verkligen menar det.

Men visst var han bra i Hungerspelen?

Come on get it

Always on the run

American woman

It ain’t over ’til it’s over

Mr cab driver

Black and white America

Fields of joy

Stand by my woman

Believe

Stand

Rock star city life

Where are we runnin?

Fly away

Are you gonna go my way

Extranummer:

Let love rule

Mest läst