Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Lena Andersson | Utan personligt ansvar

Lena Andersson | Utan personligt ansvar

Litteraturrecensioner Med Utan personligt ansvar fortsätter Lena Andersson tala rakt in i ett kollektiv av sårade hjärtan. Ester Nilsson älskar åter en man hon inte kan få. Hennes vägar och villovägar är i all sin tragik mycket underhållande, skriver Lisbeth Larsson.

Roman

Roman

Lena Andersson

Utan personligt ansvar

Natur & Kultur

Få romaner har diskuterats så mycket på kultursidorna det senaste året som Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Det är lite gåtfullt. Varför väcker denna välskrivna men tämligen enkla roman om en kvinna som inte förstår de patriarkala regler som gäller i det samtida kärleksspelet så starka känslor?

Jag gick på flera av Lena Anderssons framträdanden på bokmässan förra året och tyckte mig så småningom ana att det var något stort som stod på spel. Det var kö och salarna fylldes snabbt av kvinnor i 50-60-årsåldern. Stämningen var hög och gensvaret överväldigande. Man nickade instämmande, fnissade och petade varande i sidan. Rena groupiestämningen.

Det var som om Lena Andersson talade rakt in i den kvinnliga publikens sårade hjärtan. Som bevittnade jag en samtida kollektiv kärlekstragedi.

Läs också: Många nyfikna på Lena Andersson
Samt: Roy Andersson: ”Jag är Hugo Rask”

Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur två icke-kompatibla regelsystem för det intima umgänget mellan kvinnor och män konfronteras med varandra.

På ett plan handlar det om kvinnlig hängivelse och manligt utnyttjande. På ett annat om spelets regler och den pågående maktkampen mellan könen. Tillsammans med årets uppföljare Utan personligt ansvar borde den bli ett obligatoriskt inslag på alla kulturhistoriska kurser om seder och bruk i det tjugoförsta århundradet.

I den nya romanen Utan personligt ansvar möter Ester ytterligare en ”kulturman” som gärna vill äta ur alla matskålar samtidigt. Ester hjärta sätts omedelbart i brand. Redan vid deras andra möte talar hon om för honom att hon vill leva sitt liv med honom. Han slår ifrån sig och påpekar det faktum att han är gift och inte har några planer på att skilja sig. Till skillnad från Hugo Rask i föregående bok är Olof Sten tydlig i ord. Men inte i handling.

Ester är tydlig i både ord och handling. Hon vet vad hon vill och hon kämpar för det med outtröttlig envishet och energi. Ett tillvägagångssätt som skulle ha applåderats i alla andra sammanhang och som om det hade gällt en man kanske skulle ha väckt en viss beundran, men som verkar som ren dumhet när det gäller en kvinna. Det tycker också hennes väninnor, som hon står i ständigt telefonkontakt med.

Lena Anderssons berättelse om Esters vägar och villovägar är i all sin tragik mycket underhållande. Inte minst väninnekören som likt i en grekisk tragedi sjunger sina sånger är obetalbart på pricken rolig. Det är också skärpan i hennes beskrivningar av Esters intensiva tolknings- och omtolkningsarbete, självbedrägerier, ansträngningar och kompromisser. Sedan Egenmäktigt förfarande har Andersson utvecklat sin berättarteknik och närmar sig en Jane Austens höjder i förmågan att vara både nära och på distans från sina figurer.

Som Austen är Andersson en sedesskildrare av mått. Samtidig som hon skildrar Esters personliga lidande bäddas hennes vedermödor in i en större berättelse om kvinnor och män. I Utan personligt ansvar ekar tusen andra berättelser om män utan personligt ansvar och kvinnor som älskar för mycket. En bok som hon mycket riktigt låter Ester läsa.

Lena Anderson tillåter sig att känna med sin kvinnliga huvudperson samtidigt som hon omger henne med lite kyligt luftlager av ironiska kommentarer. Ibland är det som om denna dubbelhet finns inom Ester själv. Hon är inte dum. Det är bara det att hon tror på sin känsla gentemot allt förnuft. Och för henne är det det som är den riktiga kärleken.

Som i Jane Austens mästerverk Förnuft och känsla handlar det om om och hur dessa två saker kan förenas. Men där Jane Austen var mycket noga med och, att en kvinna måste hantera kärleken med både känsla och förnuft, är det som om dessa saker separerats under de mer än två hundra år som gått. Ester har en förmåga att både tänka och känna. Hon är nästan outhärdligt förnuftig i vissa avseenden, en skarp tänkare, men lika sanslöst känslosam i andra. Problemet är hennes förlust av och:et. Hon kan helt enkelt inte samordna förnuft och känsla och förnekar hela tiden det förra till förmån för det senare. Detsamma fast tvärtom kan man säga om skådespelaren Olof Sten som är föremålet för Esters himlastormande kärlek i denna roman. Han är man som styrs av förnuftet och leker med en känsla som han gillar men inte omfattar. Och om det är någon Andersson moraliserar över så är det honom.

Men till skillnad från i den föregående romanen, där Andersson lät Ester ge upp sitt föremål och smyga hem med svansen mellan benen, låter hon henne i denna roman gå i frontalattack mot honom. Hon låter honom helt enkelt inte komma undan. Med det sedelärande resultat som jag inte ska avslöja.

.

Ämnet
Ester Nilsson är tillbaka. Utan personligt ansvar är Lena Anderssons uppföljare till Egenmäktigt förfarande, förra årets Augustvinnare.

Skribenten
Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap och medverkar regelbundet i GP. Aktuell med boken Promenader i Virginia Woolfs London. Recenserade senast Claus Beck-Nielsen Mina möten med de verkliga författarna.

Bild - 2
Mest läst