Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Leif Pagrotsky: Självmål med fel IMF-chef

För fyra år sedan, ansåg Anders Borg att chefen för IMF borde tillsättas i en öppen urvalsprocess. Nu har Borg förvandlats till EU-apparatchik och argumenterar för motsatsen, skriver Leif Pagrotsky.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Aldrig förr har världen varit så sammanflätad som nu, aldrig har vi varit så beroende av varandra.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Samtidigt är de internationella organisationerna svagare än på länge. FN befinner sig i kris med en svag och omstridd chef. Den viktiga världshandelsorganisationen WTO har kört fast. Förhandlingar om gemensamma åtgärder mot klimatproblemen kollapsade i Köpenhamn. OECD har blivit osynligt.

Men ingenstans är behovet av samarbete mer uppenbart än när det gäller de globaliserade finansmarknaderna. Inget land förmår styra marknaden själv. Av den amerikanska finanskrisen har vi fått lära oss på nytt att när ett land missköter sig drabbar det alla. Trots att det finns en gemensam kraftfull organisation, Internationella Valutafonden, IMF, med muskler på 2 500 miljarder kronor var samordningen av banktillsyn, regleringar av finansmarknaderna och andra viktiga delar av finansmarknaden helt utan betydelse. Inte förrän lilla Greklands problem blev EU övermäktiga fick IMF rycka in med akuta krispaket för att rädda euron. Sedan dess har IMF åter blivit en central aktör genom att staga upp världsekonomins krisregion.

Skälet till att IMF inte hade någon betydelse när den som bäst behövdes var att den fortfarande präglas av maktstrukturen vid skapandet för 65 år sedan. En miljard kineser har färre röster än 25 miljoner invånare i Holland och Belgien, länder utan en egen valuta. Belgien har fler röster än såväl Indien som Brasilien. Varför skall de som har verklig makt i världen då bry sig? Deras ointresse är inte deras problem, det är vårt problem. Det är vår sak att lyfta IMF om vi vill ha en värld som styrs gemensamt istället för av marknaden och de starkas rätt.

Nu står vi inför ett vägskäl när en ny chef skall utses. Sveriges regering har sagt sitt: Chefen skall vara europé, basta. Inte den mest meriterade, inte den bäst lämpade, utan den populäraste kompisen i EU. Trots att EU enligt lagen inte har med saken att skaffa.

För Sverige är detta en u-sväng. Förra gången, för fyra år sedan, argumenterade Anders Borg tvärtom. Den svenska regeringen ansåg att chefen för IMF borde tillsättas i en öppen och transparent urvalsprocess. Nu har den då kloke Borg förvandlats till EU-apparatchik. Jag tror han varit för mycket i Bryssel.

Det är möjligt att Frankrikes Christine Lagarde är en bra person för jobbet, trots att hon aldrig klarat att sköta sitt lands ekonomi i linje med kraven i EMU. Men det är inte i kraft av kompetens hon får det, utan av kontakter bland kompisarna med rösterna. För resten av världen är det en provokation. Och vi betalar priset, inte de. Självmål kallas det.