Det finns en bärande tanke som återkommit nästan oförändrad i varje svensk läroplan sedan 1969. Vikten av solidaritet med de utsatta. Solidariteten är som djupt inristade runor i den svenska självsynen. Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme personifierar detta och upptar de finaste piedestalerna i den svenska historien. Av den anledningen är det särskilt provocerande att SD kunnat få runt tjugo procent enligt de senaste väljarbarometrarna. Det är ett brott mot bilden av svenskar som ett folk som vill de utsatta väl. Hur kunde det bli så här? Är vi så solidariska som vi många gånger väljer att tro?
Efter Almedalen reflekterade jag över de olika partiledartal som till stor del präglades av SD:s eventuella roll i ett framtida politiskt landskap. Förvånansvärt lite tid ägnades åt att diskutera hur SD attraherat var femte väljare. Är det rimligt att tro att en femtedel av folket blivit främlingsfientliga inom loppet av tio år? En rimlig bedömning är att en stor del av de som gått över till SD inte imponerats av de senaste regeringarnas hantering av samhällets stora utmaningar. Man förväntar sig att staten ska ha svaren och leverera lösningarna. Almedalen kan tyckas ha blivit ett nostalgins Palmedalen, ett land som obönhörligen fastnat i en svunnen era. Sverige har blivit ett nytt land sedan Palme.
Det är ingen slump att vi fått nya myndigheter som Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism och Delegation mot segregation. Det är ett resultat av att staten inte kunnat möta utmaningarna. Fortfarande famlar man efter svaret på varför hundratals svenskar anslutit sig till IS. Man söker även efter svaret på varför det är mer än tio gånger så vanligt att unga män skjuts ihjäl i Sverige än i Tyskland enligt en rapport från European journal on criminal policy and research.
En stor del av de nya utmaningarna tillskrivs segregationen. Politiker har under lång tid valt att nonchalera de problem som blivit resultatet av ett samhälle som glider isär, trots att det inte saknats forskning som varnat för följderna av en sådan utveckling.
Nyligen publicerade Hyresgästföreningen en rapport som studerat segregationen. Enligt rapporten ligger den så kallade tipping point för native flight (när den inhemska befolkningen lämnar ett bostadsområde) på anmärkningsvärt låga nivåer i Sverige. I genomsnitt behövs det endast fyra procent ickeeuropeiska invandrare för att inrikesfödda ska börja undvika området. Det är medelklassen som flyttar ut. Den svenska arbetarklassen stannar och överklassens områden förblir fortsatt opåverkade.
Detta utmanar medelklassens självbild att vi är ett folk som är tolerant och solidariskt. Områden med minst andel utomeuropeiska invånare, så som Majorna och Södermalm, sticker ut. Stadsdelar som inte direkt är kända som starka SD-bastioner. Det är enkelt att vara positiv till invandring och mångfald i de här områdena då befolkningen där mer skördar frukten av mångfald än bär bördan av den. De som ser sig som allra mest solidariska är det på tryggt avstånd.
Mångfaldens matkassar väger inte så tungt när någon annan bär dem.
