För ett antal år sedan deltog en av våra lärare i en konferens med fokus på ett internationellt test som jämför elevernas kunskaper i de naturvetenskapliga ämnena och matematik. På konferensen deltog lärare från en rad olika OECD-länder. För att testresultaten skulle bli jämförbara var det av största vikt att genomförandet i de olika länderna gjordes på samma sätt.
En fråga som ställdes från den svenska delegationen var hur lärare skulle förhålla sig till elever som anländer sent till testet. Den japanska lärardelegationen bad om att få frågan upprepad två gånger då de inte riktigt förstod den.
Vi kan skratta åt det hela som ett uttryck för lustiga skillnader mellan skolklimatet i Japan och Sverige. De sydostasiatiska eleverna beskrivs inte sällan som rigida robotar som studerar dygnet runt. Eller så kan vi stanna upp och fundera på vad ovanstående händelse säger oss om det svenska skolklimatet. Just det diskuteras relativt sällan i den svenska skoldebatten. Likväl är studiero en förutsättning för att eleverna ska tillgodogöra sig undervisningen.
I den internationella TALIS-undersökningen (2013) är Sverige det land i världen där ogiltig frånvaro förekommer oftast. I samma undersökning kom Sverige på den föga smickrande andraplatsen, endast slagen av Brasilien, vad gäller förekomsten av hot och glåpord mellan elever. Bilden överensstämmer med Skolinspektionens granskning från 2014 där mellan 30 till 40 procent av eleverna uppger att de aldrig eller nästan aldrig har arbetsro i klassrummet. Det visar sig inte minst i den lavinartade ökningen av elever med hörselkåpor i klassrummet.
Synen på studiero speglar på sätt och vis dagens syn på hierarkier, demokrati och relationen mellan vuxen och barn som utvecklats de senaste decennierna. Förändringen av det svenska skolklimatet är resultatet av en lång rad reformer som involverar den svenska lärarutbildningen, skolsystemet och skollagen som successivt urholkat lärarens ledarskap och auktoritet. Ett exempel är avskaffandet av klassisk metodologi på lärarutbildningen som har fostrat generationer av lärare som examineras utan verktyg att styra över klassrummet.
Samtidigt har de svenska skolmyndigheterna ivrigt drivit en inkluderingsfilosofi där elever med diagnoser och stora behov tvingats fungera i ordinarie klassrum trots att deras behov har varit att lära sig i mindre sammanhang. Vidare har vi sett rättsfall som fungerat kontraproduktivt. Tidigare i somras dömdes en skola i Mölndal till 10 000 kr i vite efter att en lärare ingripit och hållit fast en elev när denne kastade tunga föremål på skolgården. Barn- och elevombudet (BEO) bedömde att läraren utsatt eleven för en kränkning när denne höll fast eleven medans elevens kamrater var närvarande.
Detta har sammantaget skapat ett skolklimat där läraren inte naturligt förväntas vara en auktoritet utan måste förtjäna den. Där skolan är ålagd nästan alla skyldigheter och eleven och dess vårdnadshavare nästan bara skänks rättigheter. Det skapar en skola där det inte är självklart att elever kommer i tid och förstör undervisningen för sina klasskamrater.
