Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Zafar: De lärdas svek

Min erfarenhet är att få av de muslimska institutionerna i Sverige på ett aktivt sätt vågat bemöta IS. Man har i generella ordalag uttalat sig mot extremism men sällan vid namn berört IS, skriver gästkolumnisten Hamid Zafar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Rekrytering till våldsbejakande extremistiska rörelser uppstår inte i ett vakuum. Ändå är det oroväckande hur lite vi vet om miljöerna de verkar i. Nyligen släppte Göteborgs kommun sin lägesrapport om våldsbejakande extremism. Dessvärre ger oss rapporten ingen större kunskap om vilka som är målgruppen och hur rekryteringen ska bemötas och begränsas. 

Därför var det med desto större intresse jag tog del av Barnombudsmannens rapport ”Barns och ungas erfarenheter av våldsbejakande islamistisk extremism” som släpptes i förra månaden. I rapporten intervjuas unga som på olika sätt kommit i kontakt med islamistisk extremism. Rapporten är unik på flera sätt. Den ger oss ledtrådar om var samhället har misslyckats för att bemöta extremisterna som rekryterar ungdomarna. Samtidigt som den bara är en viskning om vilka mekanismer och krafter som verkar i våra förorter. 

En tydlig korrelation finns mellan kriminalitet och radikalisering. Flertalet av de som anslutit sig till IS har redan befunnit sig i kriminalitet. Övergången från traditionell kriminalitet till våldsbejakande extremism blir ett sätt att avsluta sin traditionella brottsliga karriär. Att ansluta sig till IS blir ett sätt att få sina kriminella synder förlåtna. Det är också det budskapet salafistiska imamer förmedlar som söker upp ungdomarna på ungdomsgårdar och erbjuder ett syfte med livet och löften om en identitet och ett brödraskap. 

Ungdomarna känner frustration över att de etablerade muslimska imamerna svikit dem för att de inte vågat ta tillräcklig starkt avstånd från de radikala predikanterna. Min erfarenhet är att få av de muslimska institutionerna i Sverige på ett aktivt sätt vågat bemöta IS. Man har i generella ordalag uttalat sig mot extremism men sällan vid namn berört IS. Strategin att hålla låg profil för att inte hamna i polemik med extremisterna har inte varit framgångsrik. Detta är ett enormt svek mot de unga. 

Gatans predikanter har kunnat locka de unga för att de både gör anspråk på att vara religiöst skolade samtidigt som de kan gatans tungomål. Ett språk som är fjärran från det stela arkaiska som de etablerade imamerna förkunnar i sina predikningar och som ungdomarna har svårt att identifiera sig med. Församlingarnas ansvar blir ännu tydligare när ungdomarna beskriver hur låg tillit de har till myndigheter och samhällsaktörer.

Av berättelserna framgår att de har låg tilltro till att samhället finns till för sina medborgare. Här får vi en fingervisning om varför så få av de som återvänt från IS uppsökt socialtjänsten. Det här är ett område där socialtjänsten kan göra mycket mer. I en kartläggning som Socialstyrelsen gjorde i fjol där socialtjänstens verksamheter i landet deltog visade det sig att endast 8 verksamheter av 45 gett insatser till personer som velat lämna religiös extremism. Kunskapsbristen beskrivs allra tydligast av en av ungdomarna i BOs rapport: ”Och sen så sa han [handläggaren] ’Ja, men vi vet faktiskt inte hur vi ska behandla terrorister som dig och sånt. Vi vet inte vad vi ska göra’." Ett sådant bemötande av en som vill lämna IS kan få ödesdigra konsekvenser. 

Mest läst