Göteborg får ett nytt politiskt parti. Den 18 maj håller Martin Wannholts ”Demokraterna” sitt första årsmöte. Namnvalet skvallrar sannolikt om vad grundarna tycker fattas i Göteborgspolitiken.
Att den tidigare moderate dissidenten skulle starta ett nytt parti har varit känt under en tid. Runt honom finns ett sjuttiotal aktiva supporters varav många har egen politisk erfarenhet. Frågan är förstås vad Demokraterna kommer att betyda för Göteborgspolitiken.
Historiskt kunde både etablerade partier och journalister rycka på axlarna åt nya partibildningar. Men i och med internet och sociala media går det i dag snabbt att bygga en plattform som kan få genomslag i val. Lokalt har vi redan exemplet Vägvalet. Nationellt finns Feministiskt initiativ och Medborgerlig samling. Det senare höll sitt årsmöte i Göteborg i helgen.
Gemensamt för de nystartade partierna är att de sällan kan erhålla något stort inflytande av egen kraft. Men de kan ändå få stor inverkan i politiska församlingar där det är mycket jämt mellan olika block och där majoriteter bygger på breda koalitioner av flera mindre partier. Göteborg är just ett sådant exempel.
Antag att Wannholt lyckas få 2,5 procent av göteborgarnas röster. Det räcker visserligen inte för att komma in i fullmäktige. Men vad händer om vi samtidigt antar att de flesta av hans röster kommer från Vägvalet? Dessa ligger i opinionsmätningarna på runt 5 procent. Stödet finns i samma grupper och forum (läs västlänksmotståndare) där Wannholt har många av sina anhängare.
Om Demokraterna får 2,5 procent kan det innebär att också VV hamnar på runt 2,5 procent. Då har den icke-socialistiska sidan i fullmäktige gått miste om fem procent av rösterna. Det har man inte råd med när skillnaden mellan blocken handlar om enstaka mandat.
Om oppositionen ska kunna få bort S-styret i valet år 2018 är splittring i småpartier en fara. Att hotet från just sådana små missnöjespartier nu hänger över de etablerade borgerliga partierna i Göteborg är på samma gång självförvållat och orättvist.
Självklart finns det ett legitimt missnöje bland allmänborgerliga väljare i en stad som styrts av Socialdemokraterna i 24 år. Frustrationen riktas mot oppositionen som av många beskrivs som för svag och otydlig. När det gäller L och M i Göteborg blir ilskan extra stor av att partierna uppfattas som relativt slutna miljöer där efternamn går igen och många vittnar om att det är svårt att som nykomling att ta sig in.
Det orättvisa kommer dock av att oppositionen, trots dess fel och brister, faktiskt har börjat att leverera politik. De har upprepade gånger tvingat de rödgröna framför sig i viktiga frågor som lagen om valfrihet i äldreomsorg, centralisering av skolan, och kanske snart i tuffare tag mot bidragsfuskare. En stark dissidentrörelse kommer därför med dålig tajming. Vill det sig illa kan Demokraterna bli kraften som oavsiktligt räddar kvar Ann-Sofie Hermansson som kommunstyrelsens ordförande.
