Folk och Försvars årliga konferens i Sälen pågår där svensk säkerhetspolitik diskuteras. I en tid av försämrat säkerhetspolitiskt läge är det angeläget att Sverige, som sitter i FN:s säkerhetsråd, har goda relationer till försvarsalliansen Nato och organisationens 29 medlemmar varav 22 är EU-länder. Tyvärr agerar utrikesminister Margot Wallström (S) knappast för att stärka Sveriges position.
Vid nyår läxade Wallström upp USA:s Natoambassadör Kay Bailey Hutchison. Anledningen är att ambassadören meddelat att om Sverige undertecknar FN:s kärnvapenförbudsavtal så påverkar det vår relation till Nato. Avtalet hindrar i praktiken samarbete med länder som har kärnvapen som USA.
Enligt Wallström var information "hot och press" från Nato.I själva verket är det fråga om fakta. Kärnvapen bör kunna kritiseras men om Sverige undertecknar ett avtal som inte ett enda Natoland ställer sig bakom blir samarbete med Nato givetvis svårt.
Olika företrädare från Alliansen har riktat välförtjänt kritik mot Wallströms pinsamt klumpiga uttalande, till exempel Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor och Hans Wallmark, Moderaternas försvarspolitiske talesperson. De menar att Wallström skadar Sveriges intressen. De har rätt men Alliansens argumentation för ökat samarbete med Nato, och på sikt medlemskap, behöver uppdateras.
Istället för att måla upp bilden av att vi riskerar ett enskilt militärt angrepp av Ryssland bör fokus ligga på den betydligt större sannolikheten att Sverige påverkas av en konflikt i närområdet. Starka ryska politiska, militära och ekonomiska intressen finns runt Östersjön och numera även i Arktis.
The Coming Storm (2015) är namnet på en läsvärd rapport från Tankesmedjan The Center for European Policy Analysis (CEPA). Författaren är den ansedde brittiske journalisten och säkerhetspolitiske analytikern Edward Lucas, verksam bland annat som Baltikumexpert för The Economist.
Rapporten tar fasta på att nio länder, Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island tillsammans med Estland, Lettland, Litauen och Polen, utgör de nordisk-baltiska frontstaterna kallade NBP9. Sex av staterna gränsar till Ryssland. Lucas varnar för att NBP9:s spretande försvarsförmågor och stora brist på säkerhetspolitiskt samarbete inte avskräcker Kreml tillräckligt från att gå till offensiv i Baltikum.
Luckas slutsats är att gemensamt militärt agerande av NBP9 är av globalt intresse. Det är nödvändigt om fred ska bevaras. Inget land i regionen har råd att kliva åt sidan. Lucas rekommenderar att både Sverige och Finland, som olikt de övriga sju inte är medlemmar i Nato, intensifieras sitt samarbete med försvarsalliansen.
Socialdemokratin är av tradition förtjust i begreppet solidaritet. Utrikesminister Wallström behöver inse det uppenbara medan tid är.Nato skapar kollektiv säkerhet i en region där ett antal små demokratiska stater är fullständigt beroende av att andra demokratiska stater hjälper dem militärt. Sverige måste vårda sin relation till Nato av solidaritet med Baltikum.
