Välkommen. Men till vem, och hur länge?
Välkommen. Men till vem, och hur länge?

Vård till den som orkar kämpa

För många är mötet med vården en evig kamp för att inte bli vidareskickad till nästa myndighet.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Meningen ”Att falla mellan stolarna” är så sliten att man ofta glömmer att bakom den döljs människor av kött och blod. Människor som far illa. En sådan person, vars situation berört många, är ettåriga Iris. Hennes mamma, Lisa Rembeck, har i GP beskrivit hur familjen behandlas av kommunen och Försäkringskassan (GP 23/5).

Iris har flera allvarliga sjukdomar och behöver omvårdnad och bevakning dygnet runt för att överleva. Enligt Försäkringskassan har Iris föräldrar inte rätt till assistans. Iris behov av andningshjälp, då hon inte kan andas på vanligt vis, är inte tillräckligt ty ”andning är faktiskt inte ett grundläggande behov”, som Försäkringskassan så världsfrånvänt uttryckte det. Ingen förälder ska behöva läsa de orden om sitt barns mest grundläggande behov.

ANNONS

Föräldrarna uppmanas av kommunen att vabba för att övervaka dotterns andning. Men det går inte Försäkringskassan med på. Föräldrarna får förlita sig på att de har tur med kommunala handläggare. Men när handläggaren byts ut börjar kampen från början. ”Ni kanske kan vabba i stället” föreslår en ny handläggare. ”Med de orden stängs portarna och vi är i myndigheternas händer”, skriver Iris mamma och fortsätter: ”Kommunen hänvisar till Försäkringskassan och Försäkringskassan till kommunen”.

Berättelsen om Iris hade kunnat vara ett groteskt undantag. Någon sorts fruktansvärd otur som bara ett fåtal drabbas av. Ett byråkratiskt svart hål som några olyckliga människor sugs ned i av misstag. Men Iris är inte ensam om att bli hänvisad mellan myndigheter i jakt på den omvårdnad hon behöver.

Försäkringskassan, kommuner, sjukvården och sociala myndigheter kommer alltid hävda att de följer lagar och regler. Oftast är det också så. Visst kan man ha otur med handläggare som antingen inte kan eller inte följer reglerna.

Men det stora problemet är att det helt saknas koordinering mellan myndigheter. När det konstateras att ett en patient inte faller under en myndighets ansvar bollas personen snabbt vidare. Myndigheterna kommunicerar i det skedet inte med varandra. Patienten och de anhöriga får då börja om från början, något som kostar i både energi och livslust.

ANNONS

I Sverige saknas det inte god assistanshjälp eller omvårdnad. Även resurser finns. Men samordningen är helt satt ur spel. Patienter som är i behov av koordinerade vårdlösningar får inte den hjälp de behöver. Även om det är Försäkringskassan och kommunen som misslyckas med samordningen så är det i slutänden inte deras ansvar att framtvinga en lösning, det kan endast politikerna göra (som styr myndigheterna).

Vad händer om ansvariga politiker, det vill säga ytterst regeringen, inte gör något för de människor som krossas mellan myndigheternas väggar? Gruppen av människor som köper sig privata vårdförsäkringar ökar, med över 31 procent mellan åren 2012 och 2015.

För merparten av alla vårdtagare är privata försäkringar däremot inte något alternativ. De är antingen för kostsamma eller täcker inte den typ av omvårdnad som behövs. Att köpa sig fri från en otillräcklig vård ska inte behöva vara nödvändigt i en välfärdsstat som den svenska. Problemet med en total avsaknad av samordning är ett politiskt problem och det behövs en lösning nu.

ANNONS