I en intervju med tidningen QX hävdade utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) att det inte är statens uppgift ”att dela upp befolkningen i två kön”. Samtidigt, i en motion till Vänsterpartiets kongress i februari, föreslogs att staten bör samla in information om medborgarnas ”etniska tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg.” Motionen bifölls och partiledningen, som var emot, kördes över.
Vi befinner oss i en tid när politik grundad i vissa kollektiva identiteter spelar en alltmer avgörande roll. Men medan könet som kategori mer och mer går mot upplösning blir etnicitet och härkomst alltmer fasta kategorier.
I en artikel skriven av skribenten Kajsa Ekis Ekman ställde hon ett antal frågor om kön och könsbyte: ”Om hela samhället ska ändra sitt synsätt på vad kön är, har det konsekvenser för alla. Vad händer med statistik över könsbaserat våld och löner när vi inte längre kan tala om biologiskt kön? Vad händer med synen på homosexualitet? Vad händer med könsseparatistiska rum som fängelser, omklädningsrum och kvinnojourer? Ja, vad är egentligen kön?”.
Ekman fick skarpa anklagelser kastade mot sig som svar. Hur vågar hon: ”ifrågasätta transpersoners existens och mänskliga rättigheter” undrade de tre transfeministerna Gabrielle De Bourg, Signe Krantz och Lukas Romson. Senare avbokades även Ekman från ett arrangemang anordnat av Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) då Ekmans åsikter inte var förenliga med Roks ideologi.
Ekmans frågor handlar om oron över att en kollektiv identitet, i detta fall baserat på biologiskt kön, ifrågasätts. Hur ska man kunna driva en kollektivistisk kamp om identiteten som knyter samman människor är bortdefinierad? De som svarade henne ansåg att man överhuvudtaget inte ska diskutera frågan, ty det är liktydigt med att ifrågasätta transpersoners existens.
Att som Fridolin förorda att staten inte ska inordna befolkningen i två kön kan givetvis få vittgående konsekvenser. Hur ska man kvotera kvinnor till bolagsstyrelser, som MP, S och V vill, om kön är något som den enskilde fritt kan definiera själv? Får vem som helst räkna sig som kvinna, och om inte, vem ska avgöra? Inte staten skulle väl Fridolin hävda.
Nu tycks det alltså vara så att det pågår två rörelser samtidigt: Etnicitet, som ju är en porös och oprecis definition, får allt fastare konturer för många inom det som lite slarvigt kan beskrivas som postkolonial vänster. Medan kön, som bygger på en biologisk grundplatta, anses alltmer odefinierad och rörlig.
Så här går det också när man har gjort identitet till den primära och självklara utgångspunkten för den politiska världsbilden. Men de här resonemangen bygger också på en paradox, och det är den som ger upphov till den låsning som uppstått mellan Ekman och de som kritiserar henne.
För å ena sidan ska segregerade och trygga rum skapas och värnas, så att personer som uppfattar sig som rasifierade, icke-vita och kvinnor kan organisera sig och verka i sammanhang där de inte ifrågasätts eller får dumma frågor från oförstående. Det vill säga att deras identiteter är fasta, kan avgränsas och organiseras enligt separatistiska principer.
Samtidigt anses de kollektiva kategorierna man, kvinna och rasifierad rörliga och kontextbundna. Människor ska kunna skifta kategorier beroende på hur det upplever sig själva. Men riktigt så enkelt är det inte.
Det är talande att det kanske viktigaste påpekandet Ekis Ekman gjorde, det om fallet Rachel Dolezal, inte besvarades med en stavelse i de många uppföljande artiklarna. Rachel Dolezal, en människorättsaktivist och vit kvinna hävdade själv att hon var icke-vit och arbetade i en organisation som företrädde icke-vita. Dolezal anklagades för kulturell appropriering och bedrägeri och förlorade sina förtroendeuppdrag.
En man kan anta en kvinnlig könsidentitet, men en vit kvinna kan inte appropriera en icke-vit kvinnas identitet vilket Dolezal fick lära sig.
Rasfrågan börjar emellertid bli än mer nogräknad än i Dolezalfallet. Nyligen blev sångaren Bruno Mars anklagad för att ha approprierat svart kultur. Det vill säga att han hade tagit kultur från en underordnad grupp utan att själv tillhöra den. Det spelade ingen roll att hans pigment är mörkt och att han är fillipino, jude och puerto rican. Avsaknaden av afrikanska gener gör hans handlande till en fråga om appropriering enligt kritikerna. Han är inte icke-vit nog.
Fraktionsbildning är inte längre bara en fara för vänstern, vilket Friedrich Engels påpekade för Karl Marx. Det är dess främsta kännetecken. Men medan 1900-talets fraktionsbildningar handlade om huruvida man var trotskist eller stalinist, för eller emot Kina och Sovjetunionen, är dagens ideologiska ghettofiering baserad på identitet och kroppen.
Det är en märklig utveckling. Medan etnicitet, hudfärg och kultur blivit mer fasta kategorier för många inom den postkoloniala vänstern, med resultatet att de låter alltmer som sina högerextrema motparter, har genus blivit mer rörligt och lättapproprierat. Det enda som förenar dessa två rörelser är egentligen ordmärkandet: Du får inte tala på ett sådant vis som ifrågasätter en icke-vits tolkningsföreträde och du får inte tala på ett sådant vis som kan tolkas som att du ifrågasätter könsidentifikation.
Klasstillhörighet var åtminstone greppbart. Din tillhörighet till en eller en annan klass avgjordes av ditt förhållande till produktionsmedlens ägande. Folk kunde, oavsett etnisk, religiös eller kulturell tillhörighet identifiera sig med parollen ”Proletärer i alla länder, förenen eder”.Med identitetspolitikens fraktionsbildning och förvirring blir det svårare.
Å ena sidan ska vita hålla truten och lyssna på icke-vita erfarenheter. De ska inte förutsätta att de någonsin kan förstå den icke-vita upplevelsen – ens om de som Bruno Mars råkar ha mörk hudfärg. Samtidigt ska den kvinnliga könsrollen vara helt öppen för appropriering av de som fötts som män. Kollektivism baserat på etnicitet uppvärderas medan det biologiska könets förenande värde ska nedvärderas.
Den gamla vänstern behövde det revolutionära subjektet. Det vill säga den klass som driver den revolutionära processen framför sig. Men vad händer om det revolutionära subjektet upphör att existera? Ersatt av ett förvirrande universitetsseminarium där det bråkas om vilken fraktion som får säga vad och enligt vilka tolkningsramar.
Då blir kampen svår att föra. Och en del av den gamla, materialistiskt grundade vänstern blir orolig. Det räcker inte att bunta ihop alla grupper som anser sig förtryckta av vita heterosexuella män i en stor och lycklig enhetsfront. De riskerar att slita varandra i stycken diskuterandes rätt pronomen och vem som bär på vilket tolkningsföreträde.
Först försvann arbetarklassen ned i ett myller av undergrupper såsom kön, minoritet, rasifierad. Nu ska den kvinnliga könstillhörigheten upplösas i ett moln av sociala strukturer och genus. De enda som får något i den här huggsexan är vissa rasifierade som får beständiga kategorier som kan härledas till hudfärg och etnicitet.
Det är självklart att en och annan tillräckligt vaken och renlärig marxist, som Ekman, inser att det här inte kan sluta gott för vänstern. Ska man kunna elda massorna måste man identifiera massan. När det väl är gjort måste man kunna tala med och till massan.
Men de man talar tillriskerar att inte förstå de alltmer komplicerade språkregler som gäller inom 2000-talets vänster. Dessutom får de höra att de är trångsynta och rasistiska stup i kvarten. Till slut vänder de vänstern ryggen. Ochsnart har man ingen att tala med. Förutom varandra då. Men även den gruppen tycks bli allt mindre. Vilket är naturligt om man inte ens kan acceptera att en av de egna, i detta fall Ekman, ställer några rätt enkla frågor.
De som håller med Ekman, som nu stöts ut likt en obekväm trotskist från en annan era och riskerar att möta en verbal ishacka, inser att det nog är bättre att håll tyst än att höja sin röst. Denna tystnadskultur inom vänstern är en naturlig konsekvens av ett samtalsklimat där obekväma åsikter straffas ut som hatiska eller direkt människofientliga.
Ironin i det hela är att det tillhör klassisk leninistisk organisationskultur att agera så här. Revolutionens barn har möjligen glömt sina föräldrars ideologi men knappast derasmetoder. Dessa applicerar de med iver medan de äter upp föräldrarna.
Många invänder nog att det här inte handlar om fraktionsbildning. Och att det inte alls råder någon motsättning mellan att agera som om etnicitet och hudfärg var beständigt, medan kön bara är sociala strukturer. En motsättning existerar och den ställer till det i en tid då vänstern är mer identitetspolitisk än på länge.
Ekman tog tillfälligt paus i sitt prisande av diktaturer som svälter sina folk och lyckades med kirurgisk precision peka på att vänstern just nu blandar den absolut värsta sorts etniska essentialism samtidigt som man håller på att definiera bort kvinnan. Som liberal är jag ledsen att behöva säga det. Men hon har en poäng.
