Att den svenska, första feministiska regeringen har gjort bort sig med sin ”feministiska utrikespolitik” genom att bära slöja i Iran är inte det värsta. Att det måste kännas som svek för alla de utsatta kvinnor som kämpar för lika rättigheter och mot slöjtvång är inte heller det värsta. Det värsta är att handelsminister Ann Linde (S) försöker tysta kritiken genom att kalla den för ”främlingsfientlig”. Hennes agerande illustrerar varför populismen kunde växa sig stark i Sverige.
Lindes beslut att bära slöja kan man tycka vad man vill om. Visst är det, som statsrådet hävdar, riktigt att följa lagen i det land man besöker. Det är emellertid inte detsamma som att följa varje sed, särskilt om seden är en del av ett systematiskt kvinnoförtryck som bland annat manifesterar sig i slöjtvång. Lindes beslut är legitimt, men det är precis lika legitimt att kritisera det. En slöjbärande, feministisk minister måste förstå att kritiken som kommit är berättigad i en demokratisk dialog. Istället försöker hon diskreditera kritiken genom att kalla den för rasistisk. Det är den riktiga skandalen.
Med sin reflex följer Linde den för en demokrati förödande svenska traditionen att slå med moralistisk klubba mot avvikande uppfattningar. Hon stigmatiserar genom att moralisera. Hur kan hon fortfarande inte ha förstått att det är just den attityden Sverigedemokraterna tackar för?
Enligt den tyske professorn Peter Graf Kielmansegg brer populism ut sig när tre faktorer sammanfaller. Det krävs ett "tema" som ägnar sig åt populistisk mobilisering. Det krävs politiska entreprenörer med mobiliseringsstrategi. Och det krävs väljare som står till populistens förfogande, väljare som upplever att de och deras frågor ignoreras. Populister lyckas när etablerade partier förlorar sin trovärdighet, exempelvis genom att gemensamt tabubelägga ett ämne. Det är precis vad som har skett i Sverige.
Detta "tema", som ägnar sig åt mobilisering, är upplösningen av gränser. Populister som Donald Trump mobiliserar mot gränslös handel, en öppen arbetsmarknad och/eller migration. Gränser uppfattas av många människor som något skyddande. Behovet av gränser är ett antropologiskt faktum. Människor har ett behov av att leva i en värld som de känner igen sig i.
Men i Sverige har man stigmatiserat de som varit emot en gränslös migration, medan det har varit moraliskt högstående att vara emot gränslös handel. Den växande oviljan att acceptera denna tabubeläggning har ignorerats från politiskt håll. Vissa har emellertid insett att den har lett till Sverigedemokraternas succé. Uppenbarligen har denna insikt inte nått Ann Linde.
Häromdagen talade jag med Josh Nichols, US-veteran från Ohio, om varför han valde Trump. Nichols svarade bland annat att: ”Vi vill inte ha en situation som i Sverige, där pressen inte vågar ta upp våld som begås av invandrare.” Vi lever alltså i en värld där stigmatisering av vissa åsikter i Sverige kan hjälpa en populist i en annan världsdel.
Oviljan att föra en dialog, att acceptera ambivalens, att sätta lika värde på avvikande uppfattningar som på de egna, förstör trovärdigheten i vår liberala samhällsmodell. Lindes reaktion är därför inte bara demokratiskt omogen utan rentav destruktiv.
