Världens komplexitet är påfrestande. Det är inte lätt att njuta av en sommardrink på verandan när man tänker på att människor svälter på andra håll. Hur de lever i krig, terror och fattigdom.
Världens elände är påfrestande. Det är inte lätt att låta gästrummet eller sommarhuset stå tomt när man tänker på alla som söker ett hem. Som inte har någonstans att sova i säkerhet, lugn och ro.
De flesta av oss gör det ändå. Vi tar en drink och åker på semester. Vi ger våra barn alldeles för mycket saker medan andra barn saknar det mest väsentliga. Allt det som vi inte gör för att rädda världen ger oss dåligt samvete. Och vi matar det med självömkan.
Det är i denna självömkan som moralisering tar tag. Moral är vad vi upplever som rätt och fel. Moralisering däremot är att framställa sig själv som moraliskt överlägsen.
Ta exempelvis snacket om Sverige som en "humanitär stormakt". Ja, visst vill vi vara det, om vi får ha lite mindre dåligt samvete. Bry er inte om att redovisa alla miljarder inom biståndet, bara vi kan känna oss goda tack vare de stora beloppen vi skickar söderut. Något att kväva den där hjälplösa känslan med, den som vi får när vi ser svältande afrikanska barn på TV.
Det är aldrig fel att ge eller hjälpa. Det spelar ingen roll om det är av medlidande eller sorg, av rädsla eller dåligt samvete. Vi måste hjälpa människor i nöd. Men vad man vill ge, hur eller var man vill hjälpa, är en fråga för individen. Moraliseringen bör inte tvinga fram generositeten. Moralisering är fegt och svagt. Men det största problemet med den är att den inte funkar. Tvärtom: Moraliseringen leder till omoraliskt beteende, kväver debatten och hotar därmed demokratin.
Ett annat exempel ärdåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts historiskt naiva och destruktiva "Öppna hjärtan"-tal. Genom att moralisera försökte Reinfeldt ursäkta sin egen oförmåga att föra en debatt om ansvarsfull invandringspolitik och i stället göra det till en moralisk prestation. Moralisering är ett sätt att skapa sig själv högre status. Den moraliserande är den "goda" människan. Ifrågasätter man, så är man per definition på fel sida. Detta omöjliggör hanteringen av själva problemet.
Resultatet: I stället för att göra sitt jobb, nämligen leda en debatt om den stora utmaningen som Sverige stod inför, förstärkte han tabun kring integration och invandring. Den nödvändiga diskussionen om hur mycket, och vilken slags invandring svenskarna ville ha och hur integration ska lyckas, fördes inte. Han slösade bort värdefull tid, vilket ledde till att ett högerpopulistiskt parti fick växa sig stort samtidigt som samhället gled isär. Reinfeldts moralisering gjorde landet sämre.
Den ledde inte till moraliskt agerande gentemot migranterna heller. Det är inte rätt att de mest utsatta och fattiga får stanna kvar i sitt elände, medan vi tar emot de som är starka och har nog med resurser att ta sig därifrån. Det kan inte vara rätt att vi på stödjer den växande, kriminella människosmugglingsindustrin. Att hjälpa en flykting i Sverige är betydligt dyrare än att hjälpa en människa i ett flyktingläger. Det kan inte vara rätt att lägga så mycket pengar på en person, som klarat sig hit, än att hjälpa många fler för samma pengar på plats.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel vägrade fram till sommaren 2015 att erkänna att det ens fanns en flyktingkris. I stället moraliserade hon och hävdade att vi bara kunde vara "goda" tyskar om vi tog emot alla. I det totala kaoset som följde har 10 000 ensamresande flyktingbarn försvunnit i Europa. Moralisering utan hänsyn till realiteten och kapaciteten leder till kaos. De svagaste blir mest lidande.
Att u-landshjälpen har gjort stor skada, genom att hindra utvecklingen i de länder man ville hjälpa, är känt. Även här har moraliseringen lett till negativ utveckling. Och det finns så oändligt många andra exempel. "The road to hell is paved with good intentions".
Hur kom det sig att moralisering blivit folksport i Sverige? Är det någon slags "survivor’s guilt"? Dåligt samvete för att man har sluppit 1900-talets stora krig? Att man under så lång tid har levt bättre än nästan alla andra i världen?
Vad det än är - det är dags att lägga av. Det är dags att inse att allas åsikter är lika mycket värda i en demokrati. Även de vars åsikter man själv inte håller med om. Den som är för invandring har lika stor rätt att bli hörd som den som är emot. Även den som är kritisk måste tas på allvar om vi ska kunna hitta en gemensam väg. Det går inte att berätta för folk att de tycker fel, att de är oanständiga eller mindervärdiga. Det finns stater som bestämmer vad folk ska tycka. De kallas diktaturer.
