Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Vinter i Välfärdssverige

Vägen åter till välståndsskapande och utveckling för såväl fattig som rik kräver att vi lyckas skilja på offentlig statsmakt och medmänskligt samhälle, skriver sommarkolumnisten Alexandra Ivanov.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sverige är på många sätt ett av världens mest politiserade länder. Stora delar av vårt samhälle genomsyras av det offentliga. Från det att vi som barn omhändertas av den skattefinansierade barnomsorgen tills att vi tillbringar våra sista dagar i den skattefinansierade äldrevården. Samtidigt ser vi hur det offentliga inte längre klarar av flertalet av sina grundläggande uppgifter.

En sanning i Sverige är att den offentliga sektorn är allomfattande. Det som ofta glöms bort är att detta är en ny sanning. Ända fram till 1960-talet var den svenska statens roll begränsad, och så sent som 1950 låg det svenska skattetrycket på 21 procent av BNP. Det är viktigt att känna till, för det var fram till dess som Sveriges välstånd byggdes upp, vilket bland annat har visats i flera böcker av forskaren Nima Sanandaji. 

Under 1950-talet tog det socialdemokratiska samhällsbygget fart. Det var påeldat av den generation som byggt Sverige rikt men som ofta själv växt upp i det gamla Fattigsverige. Med den nya rikedomen föddes en dröm om att skapa ett land där framtidsdrömmar inte skulle stoppas av fattigdom. Ett uttryck för sin tid var den socialdemokratiska valaffisch från 1948 i vilken en ung strävsam arbetare ställdes bredvid unga borgerliga studenter som lättsamt hade skördat livets frukter. Texten löd: "begåvad men fattig – ge honom lika chans".

Stora framgångar uppnåddes framförallt i takt med välståndsutvecklingen. Men i sin iver att göra gott – vilseledda av hårdnackade socialister som Alva Myrdal – gick de välvilliga ifrån just det som en gång byggt Sverige starkt. Låga skatter ersattes av höga. Allmänna bidrag infördes. Föräldrar fråntogs ansvar över sina barn och sedermera förlorade även barnen ansvaret för sina föräldrar. Grunden till detta var en fundamental missuppfattning: den felaktiga tron att dygder av naturen förs vidare mellan generationer genom blodet istället för att behöva värnas och aktivt överföras från människa till människa.

Stillaståendets och politiserandets väg fortsatte under 1970-talet och 1980-talet. Det blev till ett uttalat mål att den offentliga sektorn skulle följa oss från vaggan till graven. Det var den nya svenska modellen, som skulle skapa frihet från vad som ansågs vara “reaktionära begränsningar” som familj och samhällsgemenskap. Och i takt med att staten växte sjönk moralen. Allt fler ansåg det vara rätt att överutnyttja systemet och plötsligt hade allmänna bidrag till arbetslösa kommit att bli bidrag till arbetslöshet.

En del har skett sedan 1980-talet. Viktiga var de steg för ökad individuell frihet som togs av Gösta Bohman och Carl Bildt liksom de skattesänkningar som möjliggjordes av Fredrik Reinfeldt. Men i stort har befrielsearbetet avstannat.

I dag ser vi de resulterande komplikationerna. Till att börja med mäktar det offentliga inte längre med att fullfölja sina grundläggande åtaganden gentemot medborgarna. Det går fint att driva en myndighet för civilsamhället och snart nog även en för jämställdhet, men inte att garantera människors trygghet. Detsamma gäller utbildning och sjukvård. Vad som än sägs i Sverige är det varken accepterat eller vedertaget över Europa att tvingas föda barn i bil. 

Tron att allt kan lösas politiskt påverkar också vår problemlösningsförmåga. Det offentliga ska vara starkt när det kommer till att ombesörja vår grundläggande trygghet – men kan aldrig ombesörja våra grundläggande värderingar. Det är karakteristiskt för Sverige 2017 att politiker nu envisas med att vilja införa obligatoriska kurser i svenska värderingar trots att samma offentlighet redan misslyckats med att lära ut svenska språkkunskaper till precis samma målgrupp. Här borde vi kunna se vikten av att fokusera sin energi på lag och rätt samt på det arbete som exempelvis polisen Mustafa Panshiri gör när han föreläser för unga afghaner. Panshiri har själv afgansk bakgrund och hans arbete utgör en brygga till det svenska samhället som kommunens värdegrundsklasser aldrig kommer att göra. Det är i det mellanmänskliga och i samhällets trygghet goda värderingar växer fram. 

Det tar oss tillbaka till det genompolitiserade Sverige, som paradoxalt nog så ofta saknar tydliga politiska idéer. Vägen åter till välståndsskapande och utveckling för såväl fattig som rik kräver att vi lyckas skilja på offentlig statsmakt och medmänskligt samhälle. Då skulle vi ha goda förutsättningar att från där vi är i dag få vårt system att inte enbart fungera utan även blomstra. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mest läst