Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

6N0QPyzTdxdnF2pHlm5uDipqs9Q.jpg
Bild: Ernst Henry Photography

Vilket parti får slut på våldet?

Vi får aldrig vänja oss vid att människor skjuts ner, rånas eller våldtas mitt framför ögonen på oss. Även om det blivit det nya normala så är det aldrig normalt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De flesta eftervalsanalyser hade kunnat göras på förhand. Valresultatet var väntat, splittringen i kammaren, liksom i väljarkåren, likaså. Under dagarna som gått sedan det slutgiltiga valresultatet landade har det mesta kretsat kring spelet om regeringsmakten. Nästa veckas val av talman och omröstningen om statsministern kommer sannolikt att spä på den politiska polariseringen ytterligare.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vid sidan av den politiska tuppfäktningen pågår livet för vanliga människor. I torsdags klockan 14.55 när jag satte mig för att författa denna text öppnade jag SVT-appen i min telefon och scrollade bland rubrikerna: ”Man med stickskador hittad i Södertälje”, ”Jagade varandra med vapen i Stockholm - sju gripna i natt”, ”Ung kvinna skjuten i Järfälla”, ”Två skadade efter skottlossning i Örebro”, ”Explosion vid kyrka i Södertälje”, ”Gymnasieelev misstänkt för våldtäkt på lärare begärs häktad”.

Jag hade tänkt skriva om turerna kring valet av talman. Men medan jag skummar bland rubrikerna slår det mig att jag börjar tröttna på de evinnerliga diskussionerna om vem som inte ska styra med vem. För mig som opinionsskribent, med ett nördigt intresse för politik, är maktspelet givetvis intressant. Men som medborgare, skattebetalare och mamma har jag bara en fråga: vem ska få ett slut på våldet och kriminaliteten och hur ska det gå till?

Samtidigt märker jag att jag knappt reagerar på nyheter om skjutningar längre. Sådant har blivit vardag i samtidens Sverige, något som allt oftare ger upphov till en notis som bläddras förbi. Att en lärare våldtas av en elev hör däremot inte till vanligheterna, det är fortfarande uppseendeväckande på det sätt som skjutningarna var för några år sedan.

Denna förändring är i grunden helt vanvettig. Vi får aldrig vänja oss vid att människor skjuts ner, rånas eller våldtas mitt framför ögonen på oss. Även om det blivit det nya normala så är det aldrig normalt.

Att Sverigedemokraterna inte blev större än vad de blev är en framgång för de övriga partierna, trots dessa partiers faktiska tillbakagång. Det är ett bevis på att den utskällda återgången till en traditionell socialdemokratisk och moderat politik, som prioriterar ordning och reda, premierats av väljarna. Men förtroendet för att återgången är permanent tar tid att bygga upp.

När vi så småningom fått en ny regering kommer de flesta partier att tvingas till självrannsakan. I årets val finns många förlorare som behöver fundera på varför de, trots i flera avseenden vettig politik, har så svårt att nå ut till väljarna. Hit hör de stora partierna som S och M, men också de små som L och MP. Problemet för dessa partier är att deras företrädare tappat förmågan att prata om samhällsproblem som de själva förskonats ifrån.

Men ett parti som vill göra anspråk på makten måste lyssna på väljarna utan att fördöma dem. Dessvärre är gapet mellan folket och de folkvalda stort. Före valet kunde SVT visa att endast en (1!) procent av alla riksdagskandidater bor i särskilt utsatta områden, det motsvarar 54 av 5585 personer (SVT 12/8). I dagarna presenterades en mätning som visar att bara en halv (0,5!) procent av journalisterna bor i utsatta områden, särskilt många bor på Södermalm i Stockholm (Expressen 19/9).

För politiker, men också för journalister, hör det till uppdraget att kunna identifiera, skildra och förhålla sig till alla slags samhällsproblem. Att verkligen kunna lyssna är en dygd. Dessvärre har det på senare år blivit uppenbart att denna förmåga blivit alltmer sällsynt i Sverige. Det är också slående att många gärna distanserar sig från människor som inte liknar dem själva beträffande livsstil eller ideologi.

Det resulterar i vad som närmast kan liknas vid ett klassförakt som påminner om det som rådde vid den allmänna rösträttens införande. Klyftan mellan de välutbildade med makt att sätta dagordningen och de som etablissemanget betraktar som de ”bedrövliga” (för att citera Hillary Clinton nedlåtande uttalande om Trumps anhängare under det amerikanska presidentvalet för två år sedan) har kommit att bli milsvid - också i ett av världens mest jämlika land.

Eliter är per definition smala, men när partier som vilar på stora ideologier blir för klaustrofobiska tappar de sitt intresse för de som inte är precis som dem i toppen. Den fragmentarisering vi ser bland väljarna, och i förlängningen inom politiken, är grogrunden för de parallella verklighetsbilder som ständigt konkurrerar om problemformuleringen.

I grunden är det inte så konstigt, om man enbart utgår ifrån sig själv och man själv dessutom har det väldigt bra ställt kan det vara svårt att förstå vad andra mindre privilegierade talar om. Varför äter de inte kakor, liksom?

Om klass är ett relevant begrepp skulle den splittring som vi ser resultatet av i valet kunna bero på att färre känner gemenskap över klassgränserna men också att färre känner gemenskap med ”nationen”. En del av dessa för att nationen förändrats, andra för att de känner större gemenskap med människor som liknar dem själva oavsett nation.

Den nationella gemenskapen, om den inte används för att utestänga de som saknar blodsband till densamma, är i själva verket grunden för demokrati, jämlikhet och inte minst välfärdssamhället. I takt med att samhället diversifieras alltmer kommer den inkluderande nationalismen paradoxalt nog att bli ännu viktigare.

Blev den här texten spretig? Ja, en aning. Det beror på att vi står inför en situation som drar åt många olika håll där formaliafrågor, maktspel och positionering skymmer sikten för de grundläggande sakfrågorna. Nästa val kommer inte att avgöras på valdagen. Val avgörs i vardagen, varje dag.

Och förresten, i morse när jag vaknade läste jag om att en man skjutits till döds i Biskopsgården under torsdagskvällen med ett stort polispådrag som följd. Jag avslutar där jag började: Vilket parti tänker få slut på våldet och hur det ska gå till?

Mest läst