Kampen står framförallt mellan Merkels gamla rival, Friedrich Merz, och hennes förtrogna, Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK). Den tredje kandidaten, hälsominister Jens Spahn, anses inte ha så stora chanser.
Alla kandidaterna kan beskrivas som värdekonservativa och har på olika sätt uttalat sig för en skärpt migrationspolitik – den fråga som, liksom i Sverige, dominerar den politiska dagordningen i Tyskland.
Ändå ses valet mellan Merz och AKK som viktigt för partiets framtida inriktning. Kontinuitet eller förändring? Merz är mer näringslivsvänlig och Kramp-Karrenbauer lite mer socialkonservativ. Men huvudskillnaden ligger snarare i framtoning och strategi. AKK beskrivs, liksom Merkel, som opretentiös, förhandlingsinriktad och lite grå. Merz är mer av en karismatisk känslomänniska som är snabb i repliken.
Merz stil kan beskrivas som mer populistisk. Men han är knappast någon högerpopulist i egentlig mening. Han anses snarare stå närma det högerliberala FDP. Hans uttalade ambition är dock att vinna tillbaka AfD-väljarna. Både han själv och andra menar att han har den rätta ledarstilen för det uppdraget. AfD-väljarna avskyr som regel Merkel, som de ser som en symbol för en teknokratisk elit.
Med finansmannen Merz som CDU-ledare skulle partiet få en mer tydlig högerprofil. Många tror också att Angela Merkel får svårt att sitta kvar som tysk förbundskansler tre år till, som planerat, om Merz blir partiordförande. Inte bara på grund den bristande personkemin mellan de bägge utan också för att Merz sedan tidigare anser sig ha blivit utmanövrerad i en intern maktkamp med Merkel.
Vem som blir CDU-ledare har därför stor betydelse. CDU är ohotat som Tysklands största parti. Trots att partiet på bara några år fallit ned från 40-procentigt stöd till att bli ett 30-procentparti. Socialdemokraterna är ännu mer försvagade. I praktiken kommer näste CDU-ledare också att bli näste kansler.
På sikt är den avgörande frågan för CDU om partiet i framtiden ska stödja sig på AfD, som fick 12.6 procent i senaste valet, för att komma ifrån det ofrivilliga äktenskapet med socialdemokratiska SPD i regeringsställning. Ingen gillar egentligen samregerandet, men det har ansetts omöjligt att samarbeta med AfD, till och med i det högervridna Bayern. AfD motsvarar svenska SD, men är ett betydligt yngre parti. Det har bara fem år på nacken. Det saknar därmed den historiska belastningen, men är å andra sidan mindre erfaret och framstår som vulgärt och avvikande i den annars mycket strama tyska offentligheten.
Merz ambition att ta tillbaka AfD-väljarna kan ses som ett sista försök att hindra högerpopulisterna från att växa i styrka, och därmed hålla dem borta från inflytande över regeringsbildningen. Men det kan också ses som ett närmande till AfD som på sikt skulle återskapa den tyska blockpolitiken. Klart är att CDU:s vägval inte bara är en intern partiangelägenhet. Det har betydelse för Tysklands politiska framtid, och indirekt för var den politiska tyngdpunkten i Europa ska ligga.
