Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Venezuelanerna har fått nog av den socialistiska regim som styrt landet i två decennier. Bild: DARIO LOPEZ-MILLS

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Venezuela: ännu en socialistisk tragedi

Den socialistiska regimen i Venezuela är på fallrepet efter att den fullständigt kört landet i botten. Realsocialismen har en tendens att hamna där.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Venezuela blev inte den socialistiska fyrbåk som Vänsterpartiet hoppades på så sent som för sex år sedan. När den tidigare presidenten Hugo Chavez avled i mars 2013 lät Hans Linde, V:s dåvarande utrikespolitiske talesperson och tillika riksdagsman för Göteborg, meddela att han hoppades att Chavez efterträdare skulle ”bygga vidare på de framgångar som uppnåtts”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så blev inte fallet. Chavez vicepresident och efterträdare, Nicolás Maduro, har i praktiken gjort sig till diktator samtidigt som han fullständigt kört landet i botten. Venezuela plågas idag av hyperinflation och en kraschad växelkurs, BNP har fallit med över 15 procent per år tre år i rad, oljeproduktionen har halverats. Som en följd breder fattigdomen ut sig. 90 procent av befolkningen har inte längre råd att köpa baslivsmedel, barn och gamla dör på sjukhusen, malaria och andra sjukdomar ökar. Brottsligheten tillhör den absolut högsta i världen.

Detta är bakgrunden till den revolt som i denna stund pågår i Venezuela, där oppositionen försöker tvinga Maduro att avgå frivilligt, men också utmanat militären att störta honom. Oppositionen har västs stöd medan Maduro backas upp av all världens despoter.

Idag är det ytterst få i väst som försvarar den venezolanska regimen. Till och med Hans Linde har krupit till korset. I SvD (9/6 2016) skrev han att Venezuelas misslyckande under Maduro är självförvållat och att landet gått åt fel håll på alla punkter. Sedan dess är det bara någon debattör i marginalen som haft det dåliga omdömet att försvara det oförsvarbara.

Desto fler känner sig manade att ärerädda Hugo Chavez. Under honom fick folk det bättre, trots illasinnat motstånd från de gamla eliterna och USA, heter det. Sedan hade landet oturen att få en korrupt despot till president, en som bara var socialist till namnet. Vi har hört det förut. Olyckliga omständigheter gjorde att Stalin tog över efter Lenin. Det socialistiska projektet är det aldrig något fel på, trots att det gång på gång misslyckas i verkligheten.

Sanningen är att de förbättringar för landets fattiga som Chavez lyckades åstadkomma mest var på ytan. Han köpte sig röster med hjälp av pengarna från tillfälligt höga oljepriser, men underlät att göra några bestående strukturreformer. Chavez bäddade även för Maduros despoti genom att med Kuba som förebild koncentrera makten i sin egen hand, starta upp paramilitära arbetarråd och göra skolan till en propagandainstitution. Förföljelsen av oppositionella röster tilltog även under Chavez. Det hade inte krävts mycket historiekunskaper för att se vartåt det barkade.

De politiska förhållandena är annorlunda i Sydamerika. Men att ”starka män” med stora visioner inte är lösningen på kontinentens problem borde de flesta ha insett vid det här laget. Liberaler, kristdemokrater och socialdemokrater som i åratal gnetat på i motvind har åstadkommit mer hållbara resultat för de fattiga än någon socialistisk vurmare någonsin lyckas med. Det är just den brutala maktkoncentrationen som är Sydamerikas grundproblem. Den försvinner inte för att den färgas röd.