Bilder från den franska Rivieran på poliser som omringar en kvinna sprids nu i sociala medier. På en bild klär hon förnedrad av sig. Kvinnans brott? Fel kläder på stranden. Hon var inte den enda som bötfälldes den dagen.
Kvinnorna bar alla olika former av slöjor och religiös klädsel. I Cannes har klädsel som ”uppenbart visar religiös tillhörighet” på stranden förbjudits av den republikanske borgmästaren David Lisnard.
I Iran vill moralpolisen att du ska täcka din hud med hänvisning till religionen. I Frankrike vill polisen klä av dig med samma hänvisning. Polisåtgärder som kan tyckas vara varandras raka motsatser är egentligen mycket lika.
Det borde därför oroa fler att ett europeiskt land, i sin iver att framtvinga sekularism, börjar påminna om en muslimsk teokrati. Även om det givetvis finns en betydande gradskillnad som gör att jämförelsen delvis haltar.
Ledarskapet i Muslimska länder som Saudiarabien och Iran är hejdlösa i sin strävan att så långt det går täcka och gömma undan kvinnor. Någon motsvarande omfattande politisering av kvinnokroppen äger inte rum i Europa, tack och lov.
Ingripandena på stranden vittnar om att Frankrike famlar och snubblar i sin strävan efter att befästa sin sekulära identitet. Tyvärr har borgmästaren i Cannes, i likhet med många andra av sina landsmän, blandat ihop sekularism med paternalism. Att separera kyrka och stat är inte liktydigt med att bannlysa den religiösa klädseln i offentligheten.
Att människor ska kunna välja religiös klädsel, däribland slöjan, innebär inte att andra behöver tycka om eller ens acceptera den valda klädseln. All form av religiös beslöjning härrör från strävan att kontrollera såväl kvinnans som mannens sexualitet. Det väcker med rätta reaktioner från människor som lever efter andra principer.
Med valet att välja religiös klädsel faller också ansvaret för den enskilde att ta de eventuella konsekvenserna av att klädseln är olämplig eller inte accepteras i något sammanhang, Exempelvis kan slöja som täcker ansiktet vara olämplig i en hel del yrken medan avsaknad av kläder kan vara det i andra. Men det som är föremål för mellanmänskliga normer, både i arbetslivet och i det privata, behöver inte alltid göras till en rättssak.
En modern demokrati borde i möjligaste mån undvika att göra kroppen och identiteten till ett politiskt slagfält, vilket nu är fallet i Frankrike. När staten intresserar sig för hur du klär dig är det inte frihetliga ideal som försvaras, utan snarare motsatsen. Frihet är inte att välja det staten definierar som det enda frihetliga valet.
