Vem skyddar Polens rättsstat nästa gång?

Många har bilden av en Schrödingers union som både har för mycket och för lite makt på samma gång. Å ena sidan regleras saker som medlemsländerna sköter bäst själva – å andra sidan saknas ofta kraftfulla verktyg mot de länder som missköter sig.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

I måndags kom den efterlängtade nyheten: Polens president Andrzej Duda stoppade genom sitt veto det omstridda lagförslag som skulle tvångspensionera alla domare i landets högsta domstol och ge parlamentet makt att utse ledamöterna i det nationella domstolsrådet.

Dessa förslag har hotat en av rättsstatens mest grundläggande principer – domstolarnas självständighet och politiska oberoende. Att de andra EU-länderna knappast roats av utvecklingen är förståeligt. Sveriges kommissionär Cecilia Malmström har varit hård i sin kritik och EU öppnade för att för första gången inleda det omtalade artikel 7-förfarandet. Detta förfarande, som ibland kallas ”atombomben”, kan i slutändan leda till att Polen förlorar sin rösträtt i ministerrådet.

ANNONS

Att EU vill ta i med hårdhandskarna mot ett land som nedmonterar sin rättsstat är bra men systemet är bräckligt. För att inleda ett sådant förfarande krävs nämligen total enighet bland de övriga medlemsstaterna i unionen. Om ett enda land lägger in sitt veto så stoppas processen, och just detta hade Ungerns premiärminister Viktor Orbán lovat att göra (Reuters 22/7). Kanske fruktade han att han själv stod näst på tur?

Oförmågan att agera kraftfullt i situationer likt denna visar på en av EU:s största svagheter. Likadan var situationen 2014 när Rumäniens systematiska diskriminering av sin romska befolkning uppdagades och röster väcktes inom EU för att vidta sanktioner emot dem. Väldigt lite hände sedan. EU är nämligen i första hand designat för att vara en handelsunion snarare än en union för att värna demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns förvisso en rättighetsstadga men konsekvenserna av att bryta mot den är sällan särskilt kännbara.

Utökade EU-befogenheter är dock ett tveeggat svärd. Många vill ge unionen mer makt på olika områden, alltifrån migration till sociala frågor, men enighet råder knappast om vilka områden det ska vara. Inte heller gällande vad som faktiskt sedan ska beslutas på dessa områden. Många socialdemokrater vill ge EU mer inflytande över arbetsrätten men var samtidigt inte särskilt glada när EU-domstolen gick emot Byggnads i Vaxholmskonflikten. Röster har höjts för gemensam abortlagstiftning men då glöms ofta att det knappast är den svenska synen på abort som dominerar i Europa.

ANNONS

Samtidigt upplever många, på goda grunder, EU vara alltför klåfingrigt när det kommer direktiv som exempelvis förbjuder mentolcigaretter eller försvårar jakt och sportskytte. Detta ger bilden av en Schrödingers union som både har för mycket och för lite makt på samma gång. Å ena sidan regleras saker som medlemsländerna sköter bäst själva – å andra sidan saknas ofta kraftfulla verktyg mot länder som missköter sig.

Det europeiska samarbetet är ingen mirakelkur som gör anspråk på att lösa alla våra problem och bör såklart inte ges större befogenheter på alla områden. Klart är dock att EU behöver ökade möjligheter att agera mot medlemsländer när demokrati och mänskliga rättigheter hotas. Nästa gång kanske den polska rättsstaten inte räddas av ett presidentveto fem i tolv.

ANNONS