Det talas mycket om faktaresistens i dessa dagar. Att verklighetsbeskrivningen relativiseras och att journalistiken kapitulerat genom att låta olika ståndpunkter mötas i debatt, istället för att journalisten pekar ut vad som egentligen gäller. Förenklat finns här två extrempositioner.
Å ena sidan har vi de som tror att politik kan reduceras till enkla, objektiva fakta där det finns sant och falskt och där åsikter och fakta lätt kan hållas isär. En slags skolbokssyn på verkligheten. Å andra sidan har vi de som tror att alla fakta är uttryck för manipulation, eller personligt tyckande, eller sociala konventioner. Att man kan välja sin sanning. Få företräder den senare hållningen öppet, men desto fler agerar efter den.
Journalister av den gamla stammen talar gärna om fakta som vore det något oproblematiskt. Det är det också; så länge det till exempel handlar om att en bilolycka inträffat på Hisingen under rusningstrafik. Vi kan slå fast när olyckan inträffade, var den inträffade, och oftast också hur och varför den inträffade.
Men nästan inga politiska frågor ser ut på det sättet. Politik handlar om komplexa samband. Samhällsvetenskapliga forskare talar inte om fakta utan om antaganden, empiri, teori och metodval. Det finns inte ett enda sätt att beskriva verkligheten. Urvalet av data är ofta centralt. Anmälningarna av brott ökar. Men man kan påstå att brottsligheten minskar i Sverige om man utgår från brottsofferundersökningar. För att bedöma dessa enkäter måste vi dock veta vilka som svarar på dem, hur bortfallet ser ut och om det går att kompensera för. Man kan även fråga hur relevant det är för blåljuspersonal som attackeras i Malmö att färre pucklar på varandra på fyllan i Piteå.
När Sverige röstade om svenskt medlemskap i Euron 2003 framfördes en mängd förmenta faktapåståenden till stöd för ett Euromedlemskap. Merparten av det svenska politiska etablissemanget, inklusive en rad experter nära makten var eniga. Kritikerna var en brokig skara, varav en del kunde utmålas som extremister och därmed utdefinieras.
Symptomatiskt nog återfanns några av de Euroskeptiska ekonomerna på andra sidan Altanten – i USA – utan kopplingar till den europeiska makteliten.
Varken brottsligheten eller Euron är några enkla frågor. Urval och antaganden spelar roll. Det är ofta svårt att förklara orsaker till samhällsfenomen, ännu svårare att förutse effekter. Det är därför samhällsforskare nästan aldrig är eniga. När människor blir mer skeptiska till vad som står i tidningen eller vad olika makthavare påstår så är det ett uttryck för ett mer akademiskt förhållningssätt.
Att inte lita på något påstående alls, eller inte förmå ta till sig några invändningar mot den egna ståndpunkten är däremot motsatsen till kritiskt tänkande. Det kokar ned till en livsinställning. Internets informationsexplosion har brutalt avslöjat något som filosoferna länge påpekat: Sanningen är en komplex kombination av tillit till vad andra påstår, egna erfarenheter och nya intryck från verkligheten.